[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Lost in translation

Lost in translation

Sofia Coppola har inte alltid haft det så lätt.
Redan innan hon kunde gå var hon med i första delen i pappa Francis Fords inte helt okända "Gudfadern"-trilogi. Hon var babyn i dopscenen, så ingen klagade på hennes insats då. Men när hon spelade Mary Corleone i "Gudfadern III" nästan 20 år senare blev hon utskrattad.
Hennes roller i "Peggy Sue got married" och "Star Wars Episode one" fick inte ens så mycket uppmärksamhet.
Hennes regidebut "The Virgin Suicides" blev visserligen ganska väl mottagen av kritikerna, men ingen begrep sig riktigt på den.
Men nu har hon skrivit manus till och regisserat filmen "Lost in translation" som nominerats till fyra Oscar (i tunga kategorier som bästa film, manus och regi till exempel).
Ett fett "tji fick ni" om vi nånsin såg ett.

Ur filmen "Lost in translation"
Bill Murray och Scarlett Johansson på vift i Tokyos nattliv.
© Sandrews

Därtill är hon gift med regissörskollegan Spike Jonze ("I huvudet på John Malkovich" och "Adaptation"). Idel lycka!

"Lost in Translation" är en lågmäld film som bygger extremt mycket på de två huvudkaraktärernas skådespelarinsatser.
Bill Murray
gör sitt livs roll och även Scarlett Johansson gör bra ifrån sig.

Den medelålders skådespelaren Bob Harris (Murray) gör som alla amerikanska storstjänor på fallrepet. Han åker till Japan för att medverka i reklamfilm och tjäna sig en extraslant. Mellan att han tvingas smutta på odrickbar whisky (och se ut som han gillar det) och gör små inhopp i konstiga japanska TV-shower sitter han sömnlös i hotellbaren och är desillusionerad.
Då och då gör hans krisande äktenskap sig påmint när den otåliga frun faxar hälsningar från barnen eller skickar mattprover med expresspost som han skall tycka till om.

På samma hotell bor den unga nygifta amerikanskan Charlotte (Johansson).
Hon är i Japan med sin man, en fotograf, och finner sig ganska mycket lämnad åt sitt eget sällskap medan han jobbar. Hon tvivlar på äktenskapet, sig själv och tillvaron.

Båda befinner sig i nåt slags känslomässigt vakuum som förstärks av de absurdistiska vardagssituationerna som uppstår i mötet med den japanska kulturen. Som betraktare blir man lika översköljd av oförklarliga intryck som huvudpersonerna. Just avsaknaden av förklarande kontext blir på nåt sätt filmens styrka. Exempelvis skall en tolk översätta reklamfilmsregissörens instruktioner till Bob. Efter en lång, detaljerad och engagerad ordmassa på japanska får han översatta instruktioner av typen "smile more". En liknande upplevelse av att vara på besök i en främmande galax får Charlotte när hon går genom en arkadspelhall och ser människor uppslukade av minst sagt märkliga spel.

De två huvudpersonerna som i sin sömnlöshet träffas i hotellbaren får en trevande kontakt som växer till en självklar vänskap och gemenskap. De hänger runt i Tokyo, sjunger karaoke, äter suki-yaki, super sig fulla och pratar om livet.
Det långsamma tempot, den totala avsaknaden av sexuell laddning mellan huvudpersonerna och floden av icke-greppbara intryck gör att man hamnar i samma avskilda universum som de två.

En slags melankolisk dramakomedi med små nyanser.
Men en stor film.
Gå och se!

Innehållsförteckning:
James Bond-posen
Jättelika reklamtavlor
Människomyller
Ett råhippt Tokyo
Ensamhet
Hotellbar
Falsksång
Porrklubb
Giovanni Ribisi i rollen som Charlottes man

Svensk premiär: 6 februari 2004

Mia Gustavsson : 04-02-06


 
> maila crew@bulldozer.nu