[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Man on fire

Man on fire

Hämnd har länge varit ett favorittema på vita duken, inte minst inom hollywoodfilmen.
Hur många gånger har vi inte sett en ensam hjälte ta lagen i egna händer för att rädda världen, befria någon fånge eller bara straffa ett gäng elakingar för allt ont de har gjort?
Att se rättvisa skipas kan onekligen kännas mycket tillfredsställande. Det gäller bara att vara försiktig så man inte sjabblar bort publikens sympatier.

Ur "Man on fire"
Snart, snart kommer mannen till vänster i bild att bli en lemlästande, sadistisk hämnare...men just nu blir han glad för en blomma.
© 20th Century Fox
"Man on Fire" är Tony Scotts filmatisering av A. J. Quinnells roman med samma namn.
Boken blev faktiskt film redan 1987, då med Scott Glenn i huvudrollen. Nu är det Denzel Washingtons tur att axla manteln som John Creasy, en före detta militär och lönnmördare i regeringens tjänst som – halvalkoholiserad och nergången – tar jobb som livvakt åt en liten flicka i Mexiko City.

Flickan, vid namn Pita (Dakota Fanning), behöver skyddas eftersom hennes far är en hyfsat framgångsrik industriman i bilbranschen. En våg av barnkidnappningar sveper över Mexiko och därför tycker Pitas föräldrar (Marc Anthony och Radha Mitchell) att det känns säkrast om dottern övervakas dygnet runt.
Creasy, som aldrig tidigare arbetat som livvakt, får tips om jobbet av sin gamla polare Rayburn (Christopher Walken). Pitas far blir nöjd eftersom hans ekonomi för tillfället är något ansträngd och Creasy är relativt billig.

Men självklart går allt åt skogen. En timme in i filmen (som nästan är två och en halv timme lång) blir Pita kidnappad, och efter ett misslyckat fritagningsförsök meddelar kidnapparna att de avrättat flickan.
Creasy, som under filmens första akt byggt upp en stark relation till lilla Pita, blir som tokig och svär att döda alla som över huvud taget haft något med kidnappningen att göra. Sagt och gjort.

Nu börjar en hämndodyssé av guds nåde.
Visserligen är det inte vidare trevligt att röva bort små flickor, men samtidigt finns det en gräns för hur mycket sadistiskt övervåld civiliserade människor kan acceptera i rättfärdighetens namn. Creasey lemlästar, skjuter, torterar och spränger (precis som han lovat) en efter en av de inblandade hejdukarna och här torde de flesta åskådare med någon som helst empati i kroppen känna att gränsen är nådd och passerad.

Tony Scott låter sin huvudperson löpa amok så till den milda grad att man kan undra hur hans tilltänkta publik egentligen ser ut. Är det kanske USA:s mest dödsstraffsivrande pöbel som ska få gnugga händerna åt vad de anser vara det enda sättet att bekämpa brottsligheten? Särskilt den mexikanska brottsligheten, med tanke på de nästintill rasistiska sätt på vilka de flesta av filmens latinamerikanska karaktärer presenteras: korrupta, släpphänta och ohederliga.

Det här är inget annat än våldsförhärligande dynga, och den beska eftersmak som "Man on Fire" efterlämnar kan på intet sätt uppvägas av snyggt kameraarbete, avancerad klippning och kompetenta skådespelarprestationer.
Våld på film kan vara både nödvändigt och engagerande – ja, till och med riktigt roligt. Här blir det bara smaklöst och irriterande.

Innehållsförteckning:
En lillgammal tjej
En nerdekad mördare
Lots a Evildoers
Sprängdeg i anus
Mexiko – Helvetet på Jorden

Svensk premiär: 19 november 2004

Albin Valsinger : 04-11-18


 
> maila crew@bulldozer.nu