[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Miffo


Miffo

Var för ett par år sedan och tittade på en uppsättning av en pjäs som dåvarande årskullen avgångsstudenter på Teaterhögskolan satte upp. Där fanns en klart lysande stjärna, en skådespelare vars vidare karriär jag fortsätter att nyfiket följa.
Kanske såg Daniel Lind Lagerlöf den pjäsen också, för han verkar onekligen tagit fasta på Jonas Karlssons talang och utstrålning.
Fast hans "Miffo" bjuder faktiskt på mer än så.


Ur filmen "Miffo"
Liv Mjönes och Jonas Karlsson i "Miffo
© Sonet Film
I "Miffo" spelar Jonas Karlsson den nyexaminerade prästen Tobias, som med höga ideal går in för att förändra om inte världen så åtminstone den slitna verkligheten i en av storstädernas förorter.
Uppvuxen i en finkulturell, borgerlig miljö är Tobias övertygad om sin egen fördomsfrihet, i den regelrätta svenskhetens namn.
Krocken blir givetvis av typ frontal.
I förorten där Tobias börjar jobba går inte en själ i kyrkan, A-lagarna sitter på torget, det är invandrartätt och slitet.
Den enda som ger någon respons överhuvudtaget är en rappkäftad tjej i rullstol, som Tobias snart faller för med dunder och brak.
Men hur passar en tjej som Carola in i Tobias liv? Han som bor i ex-flickvännens lägenhet, är van vid luftiga våningar med ljusa inredningar, och där man på parmiddagarna sjunger "Hanna från Arlöv" vid pianot samtidigt som man dricker fint rödvin ur dyra glas?

Paret Daniel Lind Lagerlöf och Malin Lagerlöf har tidigare gjort "Vägen ut" och "Hans och hennes" ihop. Och de verkar onekligen ha hittat en kemi i sitt skapande. Här handlar det om att övervinna sina egna fördomar och att våga avstå från att gå den enkla, skenbart självklara vägen.
I "Miffo" lyckas man utöver huvudtemat dessutom med att göra flera enkla och raka iakttagelser utan att för den skull göra väsen av det.
Små detaljer som säkert kan få de flesta att identifiera sig med miljön och karaktärerna i filmen. Att också göra detta utan övertydlighet och utan att använda sig av de klyschor som trist nog är alltför frekventa när det gäller skildringar av den "vanliga" svenska, det är inte illa.

Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen.
Då och då vågar man inte hålla den ton som filmen faktiskt väl behärskar utan halkar över i ett sorts dråplig komik - komik som i sig självt redan finns i situationerna, dialogen och karaktärerna och allså bara känns övertydlig och påklistrad. I de stunderna blir jag plötsligt nervös för att jag misstagit mig gällande Jonas Karlsson. Som tur är lyckas han tygla sitt skådespeleri och undviker att glida över den gräns som filmer redan passerat.
Dessutom är Livia Millhagen bedårande i sin skildring av den rullstolsbundna Carola. Det är som om hon aldrig gjort annat än käftat med soc, rökt ett paket cigg om dagen, spelat på sitt handikapp när det behövs och snackat bred skånska. God hjälp får filmen även av en lågmäld Kajsa Ernst, som är absolut briljant som Carolas alkoholiserade morsa Sonja.
Mer än så behövs inte för att man ska ha en god stund i biosalongen.
Roligast av allt har jag dock åt det faktum att det byggföretag som stått för konstruktionen av den i filmen skildrade förorten inte ville ge sitt tillstånd åt filmarnas närvaro. Tydligen ansåg de inte att det skulle ge dem vidare bra reklam. En ironisk men ack så betänkansvärd detalj.

Innehållsförteckning:
Förort
Två bröllop och en begravning
En Bonnie Raitt-låt
Alkoholister
En massagestavs-scen i klass med den i "Föräldrarskap"

Svensk premiär: 1 augusti 2003

Elin Larsson : 03-08-01


 
> maila crew@bulldozer.nu