[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Minority Report


Minority Report

När kultförfattaren Philip K Dick skall filmatiseras brukar det sluta med två saker.
Filmen brukar bli bra och den brukar inte ha något med förlagan att göra. Detta är en naturlig process som kristalliserats fram genom produktioner som Total Recall ( efter "We Can Remember it For You Wholesale") och Blade Runner ( efter "Do Androids Dream of Electric Sheep").
När så Steven Spielberg och Tom Cruise, kanske två av Hollywoods minst fingertoppskänsliga shakers and movers, ger sig på mästaren blir man ju lite orolig.

Det finns ingen egentlig anledning till oro. Filmen är bra på många sätt och vis och Tom Cruise är en bra aktör, det har vi ju sett tidigare.
Så nästan hela filmen igenom är det njutbart om än inte helt och hållet Dick.

Ur filmen "Minority Report"
Tom Cruise med vänner i badkaret.
© Twentieth Century Fox


John Anderton (Cruise) är polischef på Prekrim, en experimentell verksamhet i Washington DC, där mord förutsägs av tre synska individer - de prekognitiva.
Prekrimroteln kämpar mot klockan för att hitta brottsplatsen och den skyldige innan dådet är begånget.
Dessutom har Anderton en mörk hemlighet, han plågas svårt av sin sons olösta försvinnande sex år tidigare och dövar sin smärta med narkotika.

Det är bråda dagar på Prekrim, inom kort skall hela projektet upp för utvärdering och Justitiedepartementet skall besluta huruvida det skall utvidgas till hela landet eller läggas ner.
Helt klart är att det inte är den bästa tiden att få reda på att chefen skall begå ett mord, men så sker.
John Anderton pekas ut av de prekognitiva som skyldig till att komma att begå mordet på Leo Crow, en för Anderton helt okänd individ.
Klart för Prekrim är att han måste stoppas, och för Anderton är det lika klart att han på något sätt måste fly och bevisa sin oskuld.
Han måste till varje pris undvika att mörda Leo Crow.
Men kan han undkomma sitt eget öde?

Minority Report är en visuellt tilltalande film, på många sätt påminns jag om "Gattaca", och scenografen Alex McDowell har verkligen lyckats iscensätta en snygg och trovärdig framtidsvärld.
Skådespelarna är väldigt duktiga, framför allt Samantha Morton, som spelar den synska Agatha.

Ur "Minority report"
Alla talar inte svenska, men Peter Stormare gör det...
© Twentieth Century Fox

Vår egen Peter Stormare kommer in en sväng som illegal ögondoktor och har en hel del fuffens för sig i form av överspel och svensktalande.
Inte helt rätt, men vansinnigt roligt för oss som förstår vad som sägs.
Svenska Caroline Lagerfelt gör också en obetalbar roll som Stormares sjungade och flörtande assistent.
I svensk-kolonin ingår också Max von Sydow i rollen som Andertons chef och nära vän Lamar Burgess.

Manus är habilt, men saknar den där knorren jag skulle förväntat mig om jag trodde någon klarade av att filmatisera Philip K Dick ordentligt.
Mestadels så känns det som en snygg men lite lätt oengagerande kriminalhistoria och frågorna om öde, fri vilja och identitet står inte bara obesvarade utan ofta till och med oställda.

Det som verkligen stör mig med den här filmen är slutet.
Jag hatar sönderamerikaniserade slut.
Ni vet när man tar hela filmer och summerar upp den och knyter ihop alla lösa tråder på en minut och allt skall vara lyckligt och fin och den amerikanska publiken skall få sitta och känna sig smarta.
Klipp bort den skiten ur de europeiska utgåvorna.
På mindre än två minuter lyckas filmmakarna totalt förstöra och avmystifiera hela filmen och får mig att lämna biografen med avsmak och inte mersmak.

Innehållsförteckning:
Snygga omgivningar
Peter Stormare talar svenska
Tekniska märkvärdigheter
Ödet
Snyggt foto

Svensk premiär: 3 juli 2002

Harald Åberg : 02-07-02


 
> maila crew@bulldozer.nu