[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Mr Deeds


Mr Deeds

Den här filmen är bara drygt en och en halv timme lång.
Det är bra.
Det är det allra snällaste jag kan säga om den här rullen.
Att recensera den är ungefär som att analysera en Markoolio-platta, skillnaden är att den killen åtminstone har lite humor.

Ur filmen "Mr Deeds"
Mr Deeds (Adam Sandler) och Babe Bennett undercover som oskuld (Winona Ryder)
© Columbia Tri Star Films

Tydligen är detta en slags fri remake på en klassisk Capra-film från 30-talet, "Mr. Deeds Goes to Town". Jag har inte sett den, men jag har svårt att tänka mig att den suger lika kopiöst som denna lama ursäkt till komedi.
Att jämföra Gary Cooper och Adam Sandler är väl ungefär som att jämföra Oscarsgalan och en kväll vid en stängd korvkiosk i Hjo.

Filmens allra största problem är att den inte är rolig.
Det är det förvisso inte alla filmer som är, men epitetet komedi gör att man får vissa förväntningar. Som tyvärr inte infrias här.
Humor är en svår sak, dessutom tenderar olika personer att roas av olika saker, men att inte nån enda i salongen skrattar under nåt skede av filmen måste kanske ändå tyda på att nåt gått fel (eller att journalister är tråkiga jävlar utan humor).
Då får man ändå betänka att det finns en massa tokroliga figurer i filmen vars hopplösa existens ändå måste ha avsett att roa någon.
Vad sägs om en halvfet efterbliven redneck-bonne med keps, en spansk betjänt med fånig brytning (John Turturro) som är fotfetischist, en byfåne med öronlappsmössa och rullande ögon som beställer pizza med pommes frittes och chokladkakor på (Steve Buscemi) och en journalist som får tokstryk hela tiden?
Ja, vad sägs om det?
Jag sa typ: gäääääsp.

Förutom att filmen inte är rolig och att karaktärerna är minst sagt fåniga så är ju storyn inte direkt den smartaste man sett.
Adam Sandler spelar huvudrollen som Longfellow Deeds, ett slags Forrest Gump-kille för extremt efterblivna. Han är killen hela dagen i den lilla håla där han bor och driver en pizzeria. När han inte levererar sina tokroliga pizzor till tokroliga människor i den tokroliga staden och är tokroligt omtänksam och behjälplig, så författar han tokroliga dikter till gratulationskort som alla i den tokroliga hålan älskar att han läser högt för dem.
En dag får han veta att han är ende arvinge till avlidne mediemogulen Preston Blake (som förresten dog på ett tokroligt sätt) och plötsligt äger 40 biljoner kronor, ett gigantiskt medieimperium, ett fotbollslag och ett hus i New York.
Ett hus där det ekar roligt, finns läsk i dricksfontänen och en smygande latinobetjänt som väldigt gärna vill byta hans strumpor.
Den ondsinte vd:n för Preston Media och hans tokrolige kumpan planerar att lura av Deeds makten och företaget. Medan de smider onda planer utforskar Mr Deeds storstaden, vilket givetvis leder till iderliga tokroligheter.
Samtidigt får den misslyckade skandaljournalisten Babe (nej, detta är inte "den lilla grisen", men man önskar att det så vore...det hade livat upp storyn betydligt) , spelad av Winona Ryder, i uppdrag att undercover i rollen som oskuldsfull skolsköterska ragga upp Deeds och få ett scoop till TV-programmet "Inside Access".

Jag har egentligen aldrig haft nåt större utbyte av Adam Sandlers övningar framför kameran, även om jag sett mindre plågsamma filmer med honom.
"The wedding singer" var till exempel lite söt.
Men att det gått raskt utför med Winona Ryders karriär är helt uppenbart. Det finns ingen som helst ursäkt för någon med skådepelarambitioner att vara med i en sån här skitfilm.
Och det finns ingen ursäkt för någon med minsta filmintresse att se en sån här skitfilm.

Innehållsförteckning:
Tokroligheter
John McEnroe som sig själv
Pizzor med konstiga ingredienser
Mycket stryk
En brinnande katt
Mediekritik (?)
Sensmoral (?)
Lama skämt
Fåniga karaktärer
Grymt överspel

Svensk premiär: 27 september 2002


Mia Gustavsson : 02-09-26


 
> maila crew@bulldozer.nu