[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Mulholland drive


Mulholland drive

"Mulholland drive" är David Lynch senaste film.
Den kan närmast liknas vid en nattorientering genom Lynchs drömland med trasig pannlampa och osynliga kontroller.

Kronologin är uppbruten och filmen rör sig mellan flera parallella världar.
Gång på gång bryts illusionen i en lager på lager princip, där studion visar sig vara en kuliss i en filminspelning som visar sig vara en dröm…
David Lynch är inte mannen som underskattar sin publik, därför vann han också pris för bästa regi med "Mulholland drive" i Cannes förra året.

Ur filmen "Mulholland drive"
Naomi Watts och Laura Elena Harring, som Betty och Rita i "Mulhollland drive"
© Universal

En kvinna är den enda överlevande i en bilkrash, som mirakulöst även räddar henne från att avrättas av två maffialiknande kritstreckskostymer.
Hon smiter in i en lägenhet i ett hollywoodskt bostadskomplex, men upptäcks av Betty (Naomi Watts) som precis anlänt den tomma lägenheten hon fått låna av sin moster.
Betty är i Hollywood för att lyckas och kvinnan från bilkrashen (Laura Elena Harring) har tappat minnet och kallar sig Rita (efter en affisch med Rita Hayworth från "Gilda"). Tillsammans börjar de en detektivjakt efter Ritas identitet och ett kärleksförhållande.
Betty med vittring på äventyr, Rita med illa dold rädsla.
Samtidigt går allt åt skogen för framgångsrike Hollywood-regissören Adam (Justin Theroux).
Maffialiknande kostymer tar kontrollen över hans filminspelning och när han vägrar acceptera deras val av kvinnlig huvudroll stänger de ner hela projektet. Han åker hem bara för att finna sin fru med en betydligt större karl, som slänger ut honom. Plötsligt sitter han på ett sjabbigt motell med en färgfläckig kostym, utan jobb, hem, fru och med alla sina tillgångar beslagtagna.

Detektivjakten börjar nå sitt slut och de två historierna knyts ihop när Betty halkar in på Adams lyckligt återupptagna filminspelning.
Man börjar vänta på eftertexterna men då tar filmen plötsligt en helt ny vändning. Den sista timmen höjer tempot rejält, från drömmens vackert färgsatta långsamhet till verklighetens solkiga avslöjanden.
Betty blir Diane, Rita blir Camilla, Adam blir Camillas kärlek och Diane den försmådda älskarinnan.
Filmen slutar där den började, i en säng med rött örngott.
Och på något sätt hänger allt samman, men det är omöjligt att säga hur.

När eftertexterna plötsligt rullar efter drygt två timmar, sitter man med ett tretusenbitarspuzzel i huvudet.
David Lynch har förvisso varit snäll och visat upp varje bit ur alla tänkbara vinklar, men han överlåter åt det egna huvudet att sätta ihop dem i rätt ordning.
"Mulholland drive" är antitesen till David Lynchs senaste film "The straight story", som var just en rak berättelse.
Från början var "Mulholland road" tänkt som en TV-serie, och filmen liknar också klassiska "Twin Peaks" i tonen.
Ingen vågade dock satsa på pilotavsnittet, som blev en film istället.
Det märks att David Lynch har haft material i överflöd.
Filmen är fullproppad med härliga biroller, stickspår och scener som inte för handlingen framåt. Han har helt enkelt inte förmått sig att stryka dem.
Det gör filmen spretig, lite grann som ett debutantverk.
Samtidigt är den mastig, mustig och snäppet bättre än "Lost Highway". "Mulholland drive" är ett rikligt tillskott i David Lynch samling mystiska mästerverk.

Innehållsförteckning:
Fantastiska rollprestationer
En dvärg, en cowboy och en blå låda
Suggestivt pumpande bas
Vackra kvinnor som hånglar
Många saker som inte går som man tänkt sig.

Svensk premiär: 9 augusti 2002

Karin Svenner : 02-08-08


 
> maila crew@bulldozer.nu