[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Ondskan


Ondskan

Jan Guillous självbiografiska
roman "Ondskan" gavs ut 1981 och brukar vara en sån typisk bok som "alla" läst.
Att den inte hamnat på filmduken förrän nu är nästan lite förvånande eftersom den innehåller alla ingredienser som behövs för att göra en spännande berättelse.
Den ensamme rättrådige hjälten, som samtidigt är ett offer, slåss (bokstavligt talat) för upprättelse.

Ur filmen  "Ondskan"
Nån är i alla fall lite snäll mot Erik Ponti ibland.
© Columbia Tristar

Bokens 16-årige huvudperson Erik Ponti (Guillous alter ego) lever under styvfaderns dagliga terror. Modern är en undanglidande, ängslig figur som låter hustyrannen spöa upp sonen regelmässigt.
Erik lever ut sin frustration genom att bli en våldsam slagskämpe som till sist gör sig omöjlig i skolan. Han blir skickad till internatskolan Stjärnsberg, där han hoppas kunna hålla en låg profil och lyckas få ett slutbetyg att söka in till gymnasiet på. Han får en nära vän i rumskompisen Pierre, en pluggis som inte alls har den fysiska och mentala styrka som Erik tvingats skaffa sig.
På skolan pågår en systematisk pennalism där de äldre eleverna "uppfostrar" de yngre med allehanda förnedrande metoder. Erik vägrar inordna sig i och blir därför lovligt byte för de sadistiska översittarna. Hans ovilja att böja sig och följa de oskrivna regler som styr Stjärnsberg gör att även de få personer han släpper in på livet drabbas.

Boken är mycket bra och filmen är faktiskt nästan lika bra.
Visst finns det ett problem med att göra saker så svartvita, skilja så tydligt på de som är onda och de som är goda. Att den brutale styvfadern (Johan Rabeus), den ridbyxklädde översittaren Otto Silverhielm (Gustaf Skarsgård) och hans sadistiske bisittare Dahlén (Jesper Salén) är närmast endimensionellt onda är ett problem. Särskilt på filmduken då historien kondenseras och allt görs ännu lite mer tillspetsat.
Det uppvägs dock av att huvudpersonen Erik (lysande spelad av Andreas Wilson) trots sin dubbla roll som offer och förrövare, ständigt brottas med grubblerier om vad som är ont och vad som är gott, vilka ändamål som helgar vilka medel. Vilket filmen skildrar på ett bra sätt.

Men det här är ändå i grunden en hjältehistoria.
Den ensamme pojken mot världen. Han är god. Världen är ond.
Han måste slåss för att besegra de onda. Ändamålen helgar alltid medlen.
Filmen lyckas mycket bra med att berätta den historien.
Guillou lyckades ännu bättre med att berätta den historien.
Jan Guillou är fortfarande en pojke som slåss mot världen.
Men nu med ord. Ändamålen tycks ännu alltid helga medlen.
Om man ser filmen kanske man får ledtrådar till hur det blev så.

Innehållsförteckning:
Henrik Lundström i rollen som Pierre (glasögonkillen från "Tillsammans")
En vacker, men tragisk första kärlek
Gott om stryk
Översittare
Överklass
"Kamratfostran"
Okuvlighet

Svensk premiär: 26 september 2003

Mia Gustavsson : 03-09-25


 
> maila crew@bulldozer.nu