[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - One hour photo


One hour photo

Trots att Robin Williams faktiskt spelat en del seriösa roller är det sällan man tänker på honom som en potentiell filmskurk eller filmpsykopat.
Är han inte tokrolig eller utklädd i kvinnokläder så är han åtminstone genomhygglig och kanske lite blygt bortkommen.
För några månader sen gick "Insomnia" upp på svenska biografer och där spelar Williams för första gången en riktigt obehaglig figur.
Med rollen som fotobutiks-biträdet Sy Parrish i filmen "One hour photo" fortsätter hans sitt skepnadsbyte.

ur filmen "One hour photo"
Robin Williams och Connie Nielsen i "One hour photo"
© 20th Century Fox

Filmen är inte en rysare i ordets vanliga mening, men förmedlar en obehagskänsla som är svår att skaka av sig.
Det börjar redan första gången den snygga Nina Yorkin (Connie Nielsen) skall lämna in en filmrulle på snabbframkallning på samma ställe familjen alltid lämnar in sina filmer.
Den trevlige medelålders mannen bakom disken är lite för snabb med att betjäna henne, lite för vänligt tillmötesgående och vet lite för mycket om familjen för att det skall vara naturligt.
Det visar sig snart att den pedantiske fotohandlaren Sy (Robin Williams), som ser som sitt kall att framkalla bilder av "människors lyckligaste stunder", har en allt för stor fixering vid just familjen Yorkin.
Han är ensamstånde utan nåt som helst socialt liv och för honom är "mamma-pappa-barn" Yorkin sinnebilden av den familjelycka han själv saknar.
Han drömmer om att vara en del av deras liv och försöker på olika sätt ta kontakt med dem. Kallpratar med pappa Will (Michael Wartan) om dataprylar, köper samma bok som mamma Nina och råkar komma förbi sonen Jakes (Dylan Smith) fotbollsträning.
Han har under årens lopp kopierat och sparat en egen uppsättning av alla bilder familjen framkallat och har full koll på deras tillvaro.
Denna ändå rätt oskyldiga fantasi om människor han inte känner går över styr när hans enda länk till dem klipps. Samtidigt märker han att under den skenbara Yorkinska familjelyckan finns mindre sympatiska hemligheter.
När både hans verklighet och hans dröm hotas känner han sig tvungen att ingripa.

Mark Romanek, manusförfattare och regissör, har tillsammans med bland annat scenografen från "The Cell" och fotografen från "Fight club" lyckats skapa en särskild sorts mörk och olycksbådande atmosfär i filmen. Ljussättning och miljöer skapar ett slags kal och ödslig känsla runt Sy. Hans arbetsplats och hans hem är nästan kliniska i sin framtoning medan familjen Yorkins hus är varmt, obonat och hemtrevligt. Kontrasten blir slående.

Även om handlingen inte vid något enda tillfälle hemfaller åt våldsorgier eller blodsplatter finns det hela tiden en nästan kvävande obehagskänsla som växer mer och mer för varje bildruta.
Ovissheten i hur långt Sy Parrish skall gå och vad han egentligen vill uppnå blir riktigt nervpirrande.
En eloge skall Romanek också ha för sitt delvis oamerikanska val av avslut på historien.
Han undviker skickligt att döda den stämning som byggts upp filmen igenom.
Den får man med sig när man går ut från salongen.
Den och en diffus känsla av sorg.

Skådespelarinsatserna är helt ok över lag, men Robin Williams gör i mitt tycke en av sitt livs roller.
Jag skulle inte bli förvånad om den renderar en Oscarsnominering, en klass som filmen i övrigt inte riktigt når upp i. Men jag skall definitivt hålla utkik efter Romaneks nästa projekt och hålla tummarna för att han behåller sitt egensinne och inte heller i framtiden lättköpt drar på med stråkar och motljus för att locka fram känslor hos publiken.

Innehållsförteckning:
En riktigt svinig chef
En 12 meter hög hämnare med silversvärd
En knappt 2 meter hög hämnare med machete
Stormarknadsångest
Hotellrums-sex
En snäll och klok polis
Oändlig ensamhet

Svensk premiär: 6 december 2002

 


Mia Gustavsson : 02-12-05


 
> maila crew@bulldozer.nu