[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Pianisten

Pianisten
(The Pianist)

När tar det slut? Hur mycket blod, död, hat, hjälplöshet och film behövs för att man ska resa sig och skrika "nu får det vara nog"?
Pianisten, baserad på Wladyslaw Szpilmans självbiografiska bok, beskriver Szpilmans öden som jude i Warszawa, från berömd koncertpianist, till fånge i ghettot, till flykting och bortom.

Ur filmen "Pianisten"
Ur Roman Polanskis "Pianisten" baserad på Wladyslaw Szpilmans bok med samma namn.
© Triangelfilm

Roman Polanski, som regisserat "Pianisten", bryter mot varenda ilmkonvention som uppfunnits.
"Pianisten" är långsam, trög och slö. Den saknar alla känslomässiga vinkar som filmmusik bör ge, den nära nog saknar filmmusik.
Den bryr sig inte om liv, inte om död, den ändrar aldrig tempo, släpper aldrig på takten, inte ett enda avbrott, brott, hopp eller skämt, så att man aldrig, aldrig, aldrig får släppa ut känslorna.
Och de samlas och samlas och samlas tills dammen rinner över och man behöver ställa sig upp och ge någon på käften men det finns ingen att slå för alla är så fruktansvärt, förhatligt mänskliga.
Kanske borde man slå Polanski, om inte blotta tanken vore helgerån.
För "Pianisten" blir snabb, känslosam och starkt engagerande genom Polanskis ihärdiga förankring i livets gång.

Pianisten är som en lös tand man inte får loss.
Man petar på den med tungan, binder en tråd runt den, drar i den med fingrarna och hela tiden stör den en så man drar och drar och det gör bara ont, den kommer inte ut och filmen tar slut och ljusen tänds och bilarna brummar och livet är så fruktansvärt, avskyvärt underbart att man vill gå fram och krama kärringen som röker på bussen.
Och nästan, nästan lyckas man glömma tråden som fortfarande hänger i mungipan.

Innehållsförteckning:
Död
Familjeband
Hjälplöshet
Vänskap
Tårar
Återseenden
Och känslan av lycka man bär med sig från biosalongen

Svensk premiär: 15 augusti 2003

Filip Wiltgren : 03-07-15


 
> maila crew@bulldozer.nu