[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Punch Drunk Love


Punch-Drunk Love

Jag skulle inte velat vara Paul Thomas Anderson för två år sedan. Relativt ung, ganska indie, nyss gjort en av 90-talets mest hyllade och stjärnspäckade filmer - snacka om prestationsångest.
Och enligt ryktena som florerat efter 2002 års Cannes-festival var många besvikna efter att ha sett Andersons senaste, "Punch-Drunk Love". Men de har fel.

Ur "Punch-drunk love"
Elizabeth (Mary Lynn Rajskub), Lena (Emily Watson) och Barry (Adam Sandler) i filmen "Punch-Drunk Love"
© SF

För även om "Punch-Drunk Love" har sina svagheter är den ett smart drag som uppföljare till "Magnolia". Filmbranschen är ju knepig - vägen från hyllning till totalsågning är inte lång, och i och med att Hollywood är ett så pass omfattande kommersiellt monster kan en flopp lätt leda till att man är körd. P.T.A. är knappast ovetande om detta. Därför väljer han att använda sig av den inte helt uppenbare Adam Sandler i huvudrollen. Sandler, vars filmkarriär varit minst sagt ojämn, men som ändå gjort sig ett namn och har en enorm kredd i och med den - låt oss erkänna det - enkla lågvattenhumor som blivit hans varumärke sedan tiden på Saturday Night Live. Herregud, vem kan motstå "Happy Gilmore"?

Emily Watson är triumfkort nummer två.
Sedan genombrottet med "Breaking the Waves" har Watson nästan inte synts till i några större produktioner ("Röd Drake" undantaget). Fattas bara annat. Hon är raka motsatsen till Sandler, en skådespelerska som faktiskt agerar där Sandler tröskar på med ganska enformiga rolltolkningar.
Sandler och Watson kontrasterar inte bara i rollbesättningen och som karaktärer i filmen, men även i sitt respektive skådespeleri.
Han ansträngd, hon avslappnad.

"Punch-Drunk Love" skiljer sig från "Magnolia" i det att den är mer skruvad, mer lågbudget, har en annan typ av humor och är mycket nedtonad.
Där "Magnolia" ibland snuddade vid det pompösa, är "Punch-Drunk Love" alldaglig. I positiv bemärkelse.
Detta är den enda film P.T.A. kunde göra efter "Magnolia" för att behålla den status han uppnått med den senare.
Han gör inte anspråk ens på att överträffa sitt förra verk.
Hade han försökt hade han sågats sedvanligt i höjd med fotknölarna (kalla mig cynisk, ok). Nu har han istället hamnat i mittenfåran - ingen kommer att hylla den här filmen, men ingen kan heller riktigt såga den.
För detta är den alltför harmlös, och i den bemärkelsen fegar Anderson ur.

Men, "Punch-Drunk Love" är faktiskt en sevärd film. Den handlar om Barry (Sandler), en knepig kille som ägnar sig åt knepiga saker.
För tillfället tror han sig ha kommit på hur han ska lura en chokladpuddingstillverkare med hjälp av ett reklamerbjudande om att samla resepoäng på produktförpackningarna. Fastän han aldrig någonsin rest och inte heller är intresserad av att resa. Barrys systrar (hur många de är vet jag inte, men så pass att man inte orkar hålla reda på dem utan bara konstaterar att de är jävligt många) lägger sig regelbundet i hans liv.

En av dem vill para ihop honom med en tjej, Lena (Watson), vilket inte blir så lyckat eftersom det är något utav ett kamikaze-uppdrag. Barry lider nämligen av blyghet och undertryckta aggressioner som ibland tar sig sanslösa uttryck (gråtattacker, vredesutbrott kategori 9 ½ på en skala till 10).
Istället för att kontakta en psykolog ringer han en telefonsexlinje i tron att han ska få en vänlig röst att prata med. Stort misstag - för telefonsextjejen är hustrun till en minst sagt skum madrassförsäljare (Philip Seymour Hoffman) som använder sig av Barrys personuppgifter för att pressa honom på pengar.
Pengar som Barry inte har.

Samtidigt börjar mot förmodan en udda kärlek spira mellan Barry och Lena. Situationen blir alltmer ohållbar när madrasshandlaren skickar ner ett par våldsbenägna trailer park-ungdomar för att inkassera Barrys pengar.
"Punch-Drunk Love" är en klurig, romantisk komedi, absolut värd att lägga ner litet av din tid på att se. Man smälter gärna in i Andersons intensiva färgblandningar på duken.
Och så är den inte lika outhärdligt lång som "Magnolia"...

Innehållsförteckning:
En blå kostym
Philip Seymour Hoffman i biroll
Luis Guzmán i biroll
Toalettvandalisering
Chokladpuddingsförpackningar
Kärlek

Svensk premiär: 14 mars 2003


Elin Larsson : 03-03-13


 
> maila crew@bulldozer.nu