[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - R-Point

R-Point

Sydkorea sände 312.853 man till USA:s hjälp i Vietnamkriget.
Om de amerikanska soldaterna undrade vad sjutton de gjorde där så måste deras koreanska vapenbröder ha gjort det dubbelt upp.
Eller kanske inte.
De hade erfarenheten från sitt eget krig och hade säkerligen släktingar som levde under kommunismens ok.
Kanske var dessa "befriare" långt mer motiverade än sina allierade.

Ur filmen "R-Point"
Det spöklika militärsjukhuset där en stor del av filmen utspelar sig och Löjtnant Choi Tae-in (Woo-seong Kam).
© nonstop entertainment

Nu handlar inte "R-Point" egentligen om den koreanska insatsen i Vietnamkriget och huvudpersonerna skulle lika gärna kunnat vara amerikaner.
Men ändå fick jag en intressant inblick i något jag tidigare inte hade den minsta aning om.

Och inte bara det, tydligen bygger filmen på en sägen om en verklig plats, en ö femton mil söder om Ho Chi Minh-staden där fransmännen byggde ett militärsjukhus.
Platsen är något av Vietnams egen Bermudatriangel och än i dag har den ett dåligt rykte. Om det är välförtjänt eller ens sant är svårt att säga, men nog ger det en smula extra krydda åt filmen.

Det koreanska högkvarteret får nödrop över radion från en trupp som försvunnit i just R-Point-området ett halvår tidigare och man beslutar att skicka ut en undsättningsstyrka för att hämta tillbaka de försvunna soldaterna. Eller åtminstonde deras namnbrickor.

Givetvis är saker och ting inte som de ska, hela området är täckt av dimma och inget liv syns. I det förfallna franska millitärsjukhuset hittar de spår av truppen som befann sig där tidigare, men de försvunna soldaterna står inte att finna någonstans. Sen börjar det hända en hel del obehagligheter och soldaterna börjar dö, en efter en.

Det som gör "R-Point" till en bra film är den tryckande atmosfären, den krypande skräcken och obehaget hos människor som tappat kontrollen över sin situation. Dessvärre tas inte stämningen helt och hållet till vara och filmen hade kunnat vara långt mycket obehagligare om regissören Kong Su-Chang hade tagit karaktärerna till vara mer.
Vi får ingen direkt känsla för de olika individerna och därför berör deras långsamma nednötning till vansinne oss inte så mycket som den borde.

Filmen är dock fortfarande värd att se. Dels eftersom man ska stödja icke-amerikansk skräckfilm på bio och dels för att det kan ha varit kul att ha sett den sen när den obligatoriska amerikanska remaken kommer.

Sen är det faktiskt en ganska obehaglig film emellanåt och vid ett par tillfällen får du som tittare faktiskt kalla kårar längs ryggraden.
Även om det inte är en upplevelse i klass med att se "Ringu" första gången så är det här en habil skräckfilm. Miljöerna är dessutom väldigt vackra och det öde landskapet där filmen utspelar sig är långt ifrån den vanliga Vietnamkrigsklyschan.

Filmen lanseras på sina håll som en koreansk "Apocalypse Now", men det är rena löjan. Förutom vissa allmäna drag på ytan, som en båtfärd, mystiska radiomeddelanden och en karaktär som kallas Kocken har de bägge filmerna inte mycket gemensamt. Men däremot kan det vara värt att kolla in "Deathwatch" och "The Bunker" som båda ligger betydligt närmre "R-Point" i sin handling och grundpremiss.

Innehållsförteckning:
Spöken
Gravar
Ett övergivet militärsjukhus
Tio soldater, som borde vara nio

Svensk premiär: 22 juli 2005

Harald Åberg : 05-07-22


 
> maila crew@bulldozer.nu