[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Saw

Saw

Seven är en av de smartaste seriemördarthrillers som gjorts. Man satt som på nålar i biofåtöljen och kände obehaget krypa i en var gång det hände något på duken. Kanske minns jag den med extra tydlighet och med rosafärgade glasögon för att den var först i sitt slag, idag kommer en film om året som vill vara den nya Seven, 2005 är det Saw som gäller.


Ur filmen "Saw"
Jobbigaste uppvaknandet någonsin?
© Scanbox

Två personer vaknar till liv fastkedjade i var sitt hörn av ett rum. Mellan sig har de ett lik liggande i en blodpöl. De har blivit fångade av någon fomme som kallas för pusselmördaren och vars modus operandi är att han hittar på så långsökta mord som möjligt. Verkligen en beundransvärd individ.

De två personerna är fotografen Adam, som tar betalt för att fotografera otrogna makar, och hans tidigare fotoobjekt Doktor Lawrence Gordon, som alltid jobbar, är otrogen och ändå inte kan riktigt förstå varför hans lilla familj inte är lycklig. De konverserar och byter hemligheter, ivrigt påhejade av en djävulskt slug mördare som betraktar dem via en spegel. Då och då löser de en gåta som pusselpsykopaten slunkit åt dem.
Dessutom kryddas deras relation extra mycket av att pusselpojken håller Doktor Gordons fru och dotter fångna. Om inte den gode doktorn hittar på ett sätt att döda Adam innan klockan sex så kommer Gordons dysfunktionella familj bli en smula avfolkad.

Samtidigt får vi följa (i något otydlig kronologi) hur kommisarie David Tapp försöker följa i mördarens spår. De bägge männens öde tycks ligga i kommisarie Tapps händer, men eftersom kronologin med den gode kommisarien inte är riktigt vad man skulle kunna tro så vet man aldrig om det är spännande eller inte.

Saw är en film med ett halvhyggligt koncept men med ett uruselt genomförande. I sin desperata vilja att göra smart och klurig skräckfilm med twist på slutet kolapsar regissören och manusförfattaren James Wan totalt och filmen lämnar en rätt så fadd och torrtrist eftersmak. Visst, man hoppar till ett par gånger i biomörkret eftersom Wan så piffigt utnyttjar de gamla klassiska överraskningseffekterna och smygscenerna som vi sett en miljon gånger förrut. Men är det det man vill ha ut av ett biobesök? Då kan man ju lika gärna gå på en svenskdubbad film och hoppa till av obehag varje gång en skådespelare öppnar munnen. Mer hopp per krona så att säga.

Visst, saw är snygg (kanske lutar den lite väl långt åt en 1.40 lång numetal-video) och på så sätt kan man säga att det är en skräckupplevelse i Sevens anda. Men då hålen i manus är så vida att man utan problem kan köra en långtradare igenom dem och så avgrundsdjupa att de skulle utan problem kunna sväljar hela Mozambiques befolkning så håller inte Saw för närmare granskning än den rent estetiska.

Det är synd, grundtanken funkar och filmen hade kunnat bli riktigt bra i händerna på en duktig regissör/manusförfattare, men som det nu är så är det en film som avslutas med en "oerhört överraskande twist!". Jag skyller på M Night Shyamalan och så får det vara bra med det.

Innehållsförteckning:
Smygande
Översmart mördare
På tok för konstlat slut
Lite skräckeffekter
Obehagliga mordmetoder

Svensk premiär: 18 februari 2005

Harald Åberg : 05-02-18


 
> maila crew@bulldozer.nu