[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Shortbus

Shortbus

En ensam dominatris, en deppig homosexuell filmkonstnär och en sexterapeut som aldrig fått orgasm är några av huvudkaraktärerna i John Cameron Mitchells nya film “Shortbus".
I dagens New York verkar det vara svårt att hitta lyckan för alla som inte riktigt passar in i den heterosexuella standardmallen. Men det är inte bara sorg och bedrövelse. Här bjuds också på mycket humor och hopp om en bättre tillvaro.

Ur filmen "Shortbus"
En så här stor ormgrop har du inte sett på bio sen den första Flesh Gordon-filmen.
© Triangelfilm

Sex is natural, sex is fun. Sex is best when it’s one on one" sjöng George Michael en gång i tiden.
På något sätt får jag en känsla av att John Cameron Mitchell inte håller med.
På klubben Shortbus, samlingspunkten för filmens inblandade, tycks det snarare vara devisen "the more the merrier" som gäller. Här blandas gay-, straight- och bipersonligheter om vartannat för mingel, musik, filmvisning och kravlöst sex för öppen ridå.
Det är hit de kommer – alla som saknar något i sina förhållanden eller som bara (likt mannen i Norrlands Guld-reklamen) "vill vara sig själva ett tag".

Jamie och hans deprimerade partner James frekventerar klubben för att försöka hitta en lösning på sitt problematiska sexliv.
De går också till terapeuten Sofia för att få hjälp, men upptäcker snart att det kanske snarare är de som kan hjälpa henne.
De bjuder in Sofia till Shortbus, och så påbörjas även hennes resa mot självinsikt och förhoppningsvis ett bättre sexliv. Och när Sofia träffar den olyckliga dominatrisen Severin känner bägge att de nog kan lära varandra både ett och annat.

Förhandssnacket kring "Shortbus" har inte handlat så mycket om filmens handling som om dess explicita sexscener.
Så blir det visserligen alltid när en ickepornografisk film innehåller partier där människor har sex på riktigt framför kameran, och ofta mynnar det ut i diskussioner om huruvida scenen/scenerna verkligen tillför något till handlingen eller om de enbart finns där i spekulativt syfte.
Men det är just här som "Shortbus" verkligen imponerar. För sällan har en film som innehåller så mycket autentiskt sex känts lika naturlig, självklar och avspänt oerotisk.

En del av tricket ligger förstås i att Mitchell använder sig av så pass mycket humor (hur skulle man till exempel annars komma undan med en bögtrekant mitt i den kommersiella biorepertoaren?).
Men det är också ett konststycke att lyckas integrera så många sexscener i handlingen utan att de känns påklistrade eller utstuderade.
Det ständiga kopulerandet upplevs varken som obscent eller särskilt upphetsande, och filmen fascinerar också genom att lyckas göra det udda till norm utan att alienera sin publik.

"Shortbus" är full av okända skådisar och amatörer vars prestationer för det mesta känns förvånansvärt naturliga.
Inför filmen hölls öppna provspelningar, där ett av kraven för många av rollerna var att skådespelarna var tillräckligt frisinnade för att ställa upp på diverse sexuella aktiviteter inför publik.
Manuset har sedan bearbetats i samråd med aktörerna för att uppnå maximal autenticitet och realism. Resultatet blir en både varm och rolig film där svärtan ständigt är närvarande, men som samtidigt innehåller både framtidstro och förhoppningar om ömsesidig respekt och tolerans.

Innehållsförteckning:
Sex på alla kanter och bredder
Utanförskap
Öppenhet och acceptans
Cabaretutstyrslar
Nationalsången rätt in i stjärten

Svensk premiär: 24 november 2006

Albin Valsinger: 06-11-23


 
> maila crew@bulldozer.nu