[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - S1m0ne


S1m0ne

Efter att ha sett den helt datorgenererade rollfiguren "Gollum" i "Sagan om de två tornen" inser man att det går att göra trovärdiga och snygga karaktärer där ettor och nollor ersatt kött och blod.
Kanske är det bara en tidsfråga innan biopubliken kommer att ha svårt att avgöra skillnaden mellan fejkade och äkta skådespelare?
Kommer det i så fall att revolutionera filmbranschen eller kommer det att ske i största hemlighet?
Andrew Niccols som har producerat, regisserat och skrivit manus till "Simone" har gjort en variant på temat.

Ur filmen "S1m0ne"
Al Pacino som Viktor Taransky och Simone i filmen "S1m0ne"
© New Line Cinema

Niccol, som är hjärnan bakom bland annat "Truman show" och "Gattaca", bjuder här på en småputtrig komedi om en regissör på fallrepet.
Viktor Taranskys (Al Pacino) karriär är på väg utför och han försöker desperat få ihop den succéfilm som skall ändra den dalande popularitets-kurvan. Spiken i kistan blir när den bortskämda huvudrollsinnehaverskan Nicola Anders (Winona Ryder) lämnar honom i sticket i slutskedet av inspelningen. Han får kicken från sin filmstudio, vilket är extra hårt då det är hans ex-fru som är boss där, och filmen läggs i malpåse.

Räddningen dyker upp i form av Simone (fortkortningen av "Simulation one") som är en helt datorgenererad skådespelerska skapad av ett excentriskt geni som råkar vara en stor beundrare till Taransky och därför testamenterar sitt livsverk till honom.
Plötsligt är regissörens alla problem lösta eftersom han har en underskön skådespelerska som aldrig klagar, kan jobba hur mycket som helst, ställer upp på nakenscener, gör sina egna stunts och inte kräver ändringar i manus.
Precis den typen av skådespelare Taransky alltid letat efter, men aldrig förut hittat. Taransky klipper helt resolut bort Nicola ur sin film och ersätter henne med Simone. Den nya heta skådespelerskan blir förstås en superstjärna på allas läppar, men trots att Taranskys filmer åter hamnar i ropet så är det Simone som stjäl all uppmärksamhet.
Det blir förstås en hel del problem, lögner och hemlighetsmakeri för att sanningen om Simone skall hållas från media- och branschfolk.
När Taransky till slut tröttnar på sin stjärna så märker han att det är extremt svårt att ta död på någon som inte finns.

Filmen kritiserar träffsäkert stjärnkulten kring Hollywood-skådespelare och uppmålar dem som bortskämda, lynniga och alltför högt avlönade monster.
Å andra sidan är bilden av den envise och svårt pretto Taransky inte heller direkt nåt idolporträtt av en regissör.
Givetvis är filmens hetaste fråga ändå de datorgenererade figurernas framtid på vita duken. Kommer de att skåpa ut de riktiga skådisarna och kommer publiken i så fall att märka nån skillnad? Spelar det i så fall nån roll?
En stjärna skall ju ändå vara ouppnåelig och lite skild från oss vanliga människor.
Fastän man känner igen en del av mediekritiken från "Truman Show" så känns denna film inte alls lika vass eller tajt.
Jämför man den sen med snygga och smarta "Gattaca" förtjänar den tyvärr inte ens att nämnas på samma dag.

Det som sänker filmen mest, förutom de halvlama skämten, är de fåniga och orealistiska tekniska lösningarna. Ett exempel är hur datorerna (som ju är en icke oansenlig del i handlingen) används i filmen.
Taransky beskrivs mer eller mindre som en datoridiot, men ändå har han inga problem att helt på egen hand fixa fram ett lågstadieenkelt gränssnitt för att hantera det simulationsprogram han fått överlämnat till sig på en separat hårddisk.
Hur han "styr" Simones rörelser och röst blir också direkt fånigt.
Man tycker kanske att en film som faktiskt handlar om hur datorn ersätter människor borde ha lagt mer krut på att just den biten skall verka hyfsat trovärdig.

Filmen är i övrigt inte tillräckligt vass och blir en småljummen komedi i mängden där Al Pacino tyvärr spelar ut alla andra helt, inklusive sin datorgenerade motspelerska. Detta till trots är det knappast någon av hans mer minnesvärda roller.

Innehållsförteckning:
Filmbransch-kritik
Yxiga tekniska lösningar
Snygg datorbrud
Några roliga skämt
Catherine Keener

Svensk premiär: 3 januari 2003

 


Mia Gustavsson : 03-01-03


 
> maila crew@bulldozer.nu