[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Skattkammarplaneten


Skattkammarplaneten

Är man en kille eller tjej med minsta läggning för äventyrsberättelser så har man förmodligen läst Robert Louis Stevensons klassiker "Skattkammarön".
En bok som har allt.
Förstås om man med allt menar "coming of age", pirater, trofast vänskap, äventyr och en enorm skatt.
Givetvis kan man bättra på det här grundkonceptet.
Disney har försök genom att lägga till godbitar som rymdseglare, robotar, laservapen och ett och annat plågsamt sångnummer.

Ur "Skattkammarplaneten"
Två män, tre armar och en mekanisk gripmoj.
© Buena Vista International

På det hela är "Skattkammarplaneten" ingen misslyckad film. Har man bara minsta lilla äventyrslusta så är det en bra story och om man inte är träigt inställd till rymdopera så måste man åtminstonde dra lite på munnen när en klassisk sjörövarberättelse så konsekvent placerats i en scifi-miljö.
Synd bara att Disney inte förstått att man inte behöver ett par smöriga musikvideos mitt i filmen för att sälja. Ett annat problem är att man i sin iver att göra filmen tillgänglig för icke läskunninga har tillsatt varenda bonnig dialekt i landet när man gjort dubbingen till svenska.
Jag skulle tro att originalets repliker uttalas på ett mer sjömanskryddat manér. Förhoppningsvis är det saker som "Aye aye matey, thar be pirates in these here waters" och inte värmländska, skånska eller Sven Wollters allra grovsnusigaste "chöttebosska".
Annars så är det ok…
De första tio minuterna tvingas man lida igenom att det prompt skulle vara en unge med i filmen. Som vanligt när barn skall dubbas så tillsätts den röstskådespelare som har pipigast röst och ombeds sen läsa de lamaste replikerna.
"När jag blir stor skall jag bli dödsmördarpirat och hitta prinsessans torn där skatten gömmer sig för drakögat. Tjoho!"

Att säga att "Skattkammarplanetens" unge Jim är ett undantag vore som att hävda att svarta hål saknar gravitation.
Någon som är extremt insatt kanske kan hitta ett belägg för påståendet men vi andra kommer tycka att låter som ren rapparkalja.

Dessbättre växer Jim upp till en trulig och motvalls grungekille som vindsurfar på någon sorts svävarbräda och gör sig till ovän med den lokala ordningsmakten på stenklumpen där han bor.
Rösten blir lite mindre irriterande och replikerna bara halvlama.
Sen bär det av. Jim får tag på en skattkarta (av en sköldpadda som väser "akta dig för cyborgen"), hans vän doktorn hyr ett skepp och bokar in hela universums alla avskum som besättning.
Jim blir tilldelad kökstjänst där han blir vän med kocken, cyborgen (hälften människ hälften robot för er som saknar finare bildning) John Silver.
Det är för övrigt John Silver som gestaltas av en Sven Wollter med Kålleratten på "overdrive".
Sen är det dags för lite sjöliv, lite otäcka krabbmonster, ett svart hål och en avrundning på den legendariska skattkammarplaneten.
Kanske kommmer avslutningen lite för tidigt, och scenerna på skattvärlden blir för få, för i slutändan känner man sig lite lätt snuvad på äventyr.

Jag tycker nog att det hela är en ganska lyckad film ändå.
Om jag kunde fått originalröster istället för det dubbade eländet hade jag varit gladare, men det är ändå inte något riktigt skräckexempel på kass dubbning. Sven Wollter är ruskigt bra, även om han i mina öron låter mer som hamnsjåare än sjöbuse.
Hur som helst så är det det visuella som är behållningen.
Mycket är av den nya, lite själlösa, datoranimerade stilen. Men hur tecknarna har lekt och låtit sig inspireras för att göra en bra överföring mellan sjörövarberättelsen i "Skattkammarön" och scifi-världen i "Skattkammarplaneten" imponerar lite på mig i alla fall.
Det är högklassig rymd-opera.
Synd bara att Disney tror sådan måste innehålla sångnummer.

Innehållsförteckning:
Rymdpirater
Solsegel
Robotar
Skatt
Äventyr
Omotiverade utbristanden i sång

Svensk premiär: 25 december 2002

Harald Åberg : 02-12-24


 
> maila crew@bulldozer.nu