[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Slogans


Slogans - slagord av sten
(Slogans)

"Slogans" är den första albanska filmen i svensk distribution.
Den är också väldigt albansk, med mycket proletariatets diktatur och röda fanor. Det skapar nyfikenhet, men också en hel del fördomar från min sida. Fördomar som kommer rejält på skam.

Ur filmen "Slogans"
Ur filmen "Slogans - slagord av sten"
© Folkets Bio

Andrea (Arthur Gorishti) är läraren från storstan som får jobb i den lilla byn. Som i alla små byar råder en tyst överenskommelse om hur livet bör levas och alla är införstådda, utom nykomlingen.
Men det är inte bara den tysta överenskommelsen som sakta får Andrea att tappa sin glöd. Den öppet totalitära regimen gör det svårt att stå ut, såväl för Andrea i byn som för mig i salongen.
Det blir för en bortskämd folkhemsunge som jag olidligt att uppleva orättvisa på orättvisa utan möjlighet att ta strid för sin sak. Det finns inga bakdörrar att smita ut genom, men det är väl finessen i en politisk diktatur.

Andrea hälsas välkommen av de andra lärarna på skolan och börjar genast undervisa regionens bästa klass.
Han tycker om barn, han tycker om sitt jobb och han blir snabbt populär bland sina elever. Däremot har han svårt att anpassa sig till traditionerna i kollegiet, där slogans spelar en stor roll.
Partikommitén, rektorn (Agim Qirjaqi) och matteläraren (Birce Hasko) bestämmer med jämna mellanrum nya slagord som eleverna skriver på sluttningarna runt byn med stenar. Snart förstår Andrea och jag att mycket av det som sker i partiets namn inte är politik. Till exempel får uppstudsiga lärare, som franskalärarinnan Diana (Luiza Xhuvani), skriva de längsta slagorden.
Politiken, som genomsyrar allt i byn, handlar mindre om samhällsbygge och mer om personliga vendettor och svågerpolitik.

Den starka mannen i byn, matteläraren, styr och ställer som han vill.
De andra byborna är kuvade, de som vågar uttrycka en egen åsikt blir i bästa fall ignorerade och annars ivägskickade, som franskalärarinnan.
Alldeles beroende på om matteläraren tycker om dem eller inte.
Andrea försöker göra sitt jobb, men det blir mest att han bygger slagord som "USA-imperialismen är bara en papperstiger". När han försiktigt påpekar det orimliga i hela situationen blir han dömd till straffarbete.
Det värsta är att det hela är ganska roligt.
Det finns en svart humor i som får mig att skratta ganska högt åt eländet. Den tunga socialrealistiska angelägna filmen (mina fördomar) från Albanien är rolig (kommer på skam).

Absurdismen låter inte Andrea och franskalärarinnan Diana återförenas i slutet (amerikansk standard), för de har såklart en kärleksaffär.
När Diana blir förvisad från byn och läget är på botten, när jag förväntar mig en folkets resning eller en enmanshjältebragd som räddar byn (amerikansk standard).
Då är det enda som händer att Andrea också straffas och allt blir ännu värre.
Den första albanska filmen jag ser är bra, en albansk version av "Döda poeters sällskap" fast med bra slut.

Regissören Gjergj Xhuvani är är född och utbildad i Tirana, där han också gjorde sin första långfilm 1995. "Slogans" är hans andra långfilm.

Innehållsförteckning:
Albanska lastbilar
Trasproletära skogshuggarskjortor
En fåraherde och hans son
Albanska berg
Albanska barn
...och lite Vietnam

Svensk premiär: 18 oktober 2002


Karin Svenner : 02-10-17


 
> maila crew@bulldozer.nu