[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Some Kind of Monster

Some kind of monster

Dokumentärer är något svenska biobesökare inte direkt är bortskämda med, ändå är det bara på bio som en dokumentärfilm verkligen kan få ta den plats den behöver.
TV-formatet har blivit allt för avgränsande, helst skall det platsa in på 45 minuter så filmen kan betas av på en timme inklusive reklam.

Ur filmen "Some Kind of Monster"
Så här kanske ni inte väntade er att få se Metallica.
© Folkets Bio

När kulturskymmningen nått så långt är det ibland skönt att veta att någon kan göra en två och en halv timme lång film om ett hårdrocksband i upplösning.

Inte för att det var den filmen som Bruce Sinofsky och Joe Berlinger hade tänkt sig göra från början. De var nog bara glada att få gå med in i studion med världens största thrash-metal-band, Metallica, och dokumentera när de spelade in sin nya skiva.
Plötsligt slog katastrofen till, basisten Jason Newstead hade tröttnat på att känna sig som en andra klassens medlem i bandet, och han kunde inte längre sammarbeta med sångaren James Hetfield.
Bandet fortsatte spela in skivan, med producenten Bob Rock på bas, men slitningarna inom gruppen blev allt starkare. Det destruktiva liv rockstjärnorna levt han upp dem och splittringen stod för dörren.

För att rädda bandet tog man hjälp av, Phil Towle, en terapeut som tidigare jobbat med sportstjärnor och försökt jämka samman de olika jätteegon som ingår i ett amerikanskt proffslag. Metallicas medlemmar gick med på att ha terapisamtal och gruppmöten med Phil flera gånger i veckan.

Ändå var det något som inte funkade, bandmedlemmarna var inte nöjda med de låtar de skrev och konflikterna duggade tätt. Till sist tog James Hetfield en time out och lade in sig på rehab för att komma över sin alkoholism och sitt drogberoende.
Ett beslut togs, och dokumentären fortsattes göras, kamerorna rullade under det halvår då James Hetfield var mer eller mindre försvunnen ur världen för de övriga bandmedlemmarna. Kamerorna fångade Lars Ulrichs kampanj mot Napster.
- Om jag är nöjd med vad jag åstadkommit, frågar Ulrich ironiskt vid ett tillfälle. Såklart, jag vaknade en morgon och kände att jag ville bli rockmusikens mest hatade man och det har jag minsan lyckats bra med också.

Det intressanta i den här dokumentären är definitivt inte bilderna från studion, eller konserterna. Musiken är en bisak, oavsett om du gillar Metallica eller inte.
Det som är intressant är att se människorna och konflikterna. Att få se hur Lars Ulrich sätter sig ner och pratar med Dave Mustaine, gitarristen som Metallica sparkade 1983 på grund av drogproblem, och faktiskt talar ut en smula om all den skit som uppstått dem emellan sedan dess.
Det är kul att få se Kirk Hammets ranch och Lars Ulrichs konstsamling, som han säljer av nåonstans mitt i filmen då han känner att det är dags för en ny fas i hans liv.

Över huvud taget så är det här en väldigt intressant dokumentär som jag nog med gott samvete kan rekommendera även till den som inte alls gillar Metallica, eller för den delen hårdrock. Men om du inte tål musiken så är ett par öronproppar en bra idé att packa med sig.

Innehållsförteckning:
Studiobesök
Gruppsamtal
Känslor
Hårdrock
Alkoholism
Konflikter
"Hur man spelar in en Metallicaplatta"

Svensk premiär: 2 juli 2004

Harald Åberg : 04-07-02


 
> maila crew@bulldozer.nu