[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Spirit: hästen från vildmarken


Spirit - hästen från vildmarken
(Spirit - the stallion of the Cimarron)

Skenande hjordar var jag än vänder mig.
Barn väller fram för att hitta sittplatser medan lärarma försöker hålla koll på sin boskap.
Även på duken skenas det. Hästar spränger fram över prärien i Dreamworks senaste animerade film "Spirit - hästen från vildmarken".

Ur filmen "Spirit"
Ur filmen "Spirit- hästen från vildmarken"
© UIP

Tecknad film för barn... Kan det vara något för en gammal stöt som mig?
Nåja. Eftersom jag är ett stort fan av westernfilmer och den natur som där visas upp, så lovar åtminstone inledningen mycket.
Visserligen animerat, men vackert och professionellt är det liksom i resten av filmen. I inledningen följer kameran en örn som flyger genom Grand Canyon och vidare över Monument Valley i Arizona med sina rödfärgade underliga klippformationer ute i öknen.
Nästan som hemma på min westerngata alltså.

Filmen är också den i westernmiljö, en tidig sådan, innan bufflar blev slaktade och hästar infångade. Vildmustangen "Spirit" är ledare för sin lilla flock.
Människor har han aldrig sett förut eller "tvåbeningar" som berättarrösten Martin Stenmark säger. Hästflocken lever idylliskt i några minuter, men sedan dyker människan upp och förstör alltihop.
"Spirit" blir infångad och hamnar i ett kavallerifort och råkar ut för en massa äventyr och en elak kavalleriöverste som är rätt blek och trist för att vara filmskurk. En del sånger framförs också på vägen. Bryan Adams "Here I am" blir "Här är jag" med Martin Stenmark. Hitvarning för båda kanske?

Ur filmen "Spirit- hästen från vildmarken"
Ur filmen "Spirit- hästen från vildmarken"
© UIP

Jag vet inte alls hur jag ska ställa mig till filmen egentligen.
Det är tioårige Jörgen som ska gilla den, inte trettioårige Jörgen.
Hade jag haft mer tid på mig så skulle jag frågat något av alla barnen som omringade mig i salongen om filmen var bra eller ej.
De små liven var i alla fall uppe i varv både före och efter filmen, men ganska tysta under den. Kanske berodde det på att UIP:s representant innan filmen sade åt dem att inte prata under filmen eftersom det satt vuxna där inne som skrev om filmer på TV och radio och så. Jag antar att det bland annat var vuxna mig hon menade. Men åter till själva filmrecensionen.
Hur ska jag ställa mig till den här filmen?

Tioårige Jörgen skulle nog säga att den var spännande, men inte så skrattkul och att han blev ledsen när det var lite sorgligt.
Den lilla Jörgen skulle nog också undra varför så många av människorna var dumma mot hästen och indianerna.
Kanske skulle han också undra varför man inte åkte med lokomotivet på spåret utan drog det efter hästar i stället?

Trettioårige Jörgen skulle säga att det fanns skickligt iscensatta scener med spänning och att även en barnfilm kan vara allvarlig utan massa humor och roliga bifigurer.
Vidare skulle den äldre Jörgen aldrig erkänna om han fått blanka ögon när det var sorgligt i filmen. Trettioårige Jörgen skulle inte undra varför den vite mannen betedde sig illa eftersom han levt tillräckligt länge för att egentligen sluta förvånas över sånt.
Varför ånglokomotivet drogs efter hästarna och inte på spåret har han inget svar på.

En rolig detalj med filmen är att inget av djuren själva talar i filmen utan det gnäggas hela tiden. Berättarrösten tillhör "Spirit", men i själva handlingen pratar bara människan, vilket inte är så vanligt varken hos Dreamworks, Disneykoncernen eller andra företag i samma bransch.
Gnäggandet och djurens minspel är bra gjort så jag saknar ändå inga mänskliga replikskiften hos djuren. Om det nu är Matt Damon i den amerikanska versionen eller Martin Stenmark i den svenska som gnäggar har jag ingen aning om, men det låter bra i alla fall.


Innehållsförteckning:
En fet smed
Blont och blåögt indiansto
Kärlek mellan hästar utan betäckningsscener
Amerikas vildmark.

Svensk premiär: 8 november 2002


Jörgen Krüsell : 02-11-07


 
> maila crew@bulldozer.nu