[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - StarWars II: Klonerna anfaller


Star Wars II: Klonerna anfaller

Tio år har gått i Star Wars-universum sen förra filmen.
Anakin har växt upp och är lärling till Obi-Wan Kenobi, vars tålarmod prövas hårt av "the young one's" problem med att lära sig att uppföra sig så disciplinerat som det anstår en Jedi-riddare.
Amidala har blivit senator för Naboo och är som sådan utsatt för mordattentat. Återigen korsas Anakins och hennes vägar, när han och Kenobi blir hennes livvakter.

Republiken hotar att falla samman när en separatiströrelse ledd av en avhoppad Jedi, greve Dokuu, smider ränker.
Upplagt för en hård fight mellan de onda och de goda anhängarna av "the force" alltså...

Den femte, eller i Star Wars-världens kronologi - den andra, filmen är ett sätt att rädda ansiktet för George Lucas. De gamla fansen som älskade 70-talets trilogi skall lockas tillbaka och de nya fansen som gillade "Episode I" från 1999 skall hållas kvar.
Även om George Lucas inte medger det öppet så har han nog lyssnat en hel del på ilskna fans som kritiserat den barnsliga approachen i "Episode I".
Få figurer har blivit så hatade som filmens comic sidekick JarJar Binks, en långörad drullputte som likt en Papphammar halkar, snubblar och fånar sig fram genom historien. Han har blivit anklagad för att vara alltifrån gay till en nidbild av en servil och underintelligent "nigger" som bäst skulle platsa i en Ku Klux Klan-värvningsfilm från 50-talet.
Historien om den unge Anakin ansågs för sockersöt, manuset fick kritik och de gamla fansen rasade över att Star Wars på det hela taget inte höll måttet.
Spiken i kistan blev första delen av Peter Jacksons "Sagan om ringen" där fansen fick allt det äventyr de saknade i SW:TPM.
Kanske blir domen mildare denna gång?

Ur "Star Wars - Klonerna anfaller"

I "Episode II" har Lucas alltså återgått till det mörka, hotfulla och för all del mer äventyrliga i Star Wars-historien.
Visst finns det en hel del skojiga aliens, lustiga smågnabb mellan mästaren & hans lärjunge och inte minst den butler-liknande droiden C-3P0:s torra brittiskengelska humor, som lättar upp det hela. Men på det hela taget är det de mörka krafterna, svårigheter, krig och dramatiska känslor som dominerar.
Inte så konstigt då detta är filmen som skall bädda för unge Anakins dragning åt den mörka sidan av kraften.

Lucas har också försökt att knyta ihop den gamla trilogin med de nya filmerna och lyckas riktigt väl med det. C-3P0 dyker som sagt var upp igen, vi får se Luke Skywalkers hem och släktingar på Tatooine i yngre upplagor, vi möter prisjägaren Bobba Fett som liten pojke och flera andra trådar knyts ihop.
Det är här filmen är som starkast.
Däremot undrar jag hur meningsfullt detta är för den som aldrig sett en SW-film och missar alla dessa ledtrådar och hintar.

Filmen är också snyggare än ettan, trots att det var en av de punkter där "The Phantome Menace" faktiskt inte fick så mycket kritik. Här känns det som om man gått steget ännu längre. Det är nästan ett överdåd av datoranimerade saker; snygga detaljer, figurer och miljöer. Man hinner knappt ta in alla saker som flimrar förbi.
Jag föll speciellt för de nya platserna Kamino och Geonosis, men även gamla favoriter som Coruscant, Tatooine och Naboo finns med.
Det är många fler olika miljöer, som alla är snygga och hightech.
Det finns massor av nya aliens och en del viktiga nya raser. Jedi-rådet bjuder på nya coola Jedi-riddare och ett par färgstarka karaktärer har kommit till.
Flera av de bra karaktärerna som jedi-riddarna Mace Windu (Samuel L Jackson), Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) och Yoda har givits större utrymme. Den mest irriterande karaktären JarJar Binks har krympts till ett minimum, men pratar lika töntigt och lockar fram skratt från de som gillar hans fåniga uppsyn de få gånger hans förvirrade nuna dyker upp.

Det som fortfarande känns dåligt är alla wipes som visserligen är mer passande placerade, men som känns mer som en nödlösning för en tafflig klippare än ett snyggt stilgrepp. Datoranimationerna som är snygga, både inomhus och utomhus-miljöer, kanske används lite väl flitigt. En framtida fantasistad behöver datorgenereras, men en sommaräng vid ett vattenfall kanske inte?
Den maffiga klon-armén är givetvis cool, liksom en biljakt-scen i en stad som påminner om den i "Femte elementet". Det finns också en arenafajting-scen som hämtad ur "Gladiator" och en rafflande maskin-scen med miljö som påminner om "Edward Scissorhands".
Mycket möda har alltså lagts på omväxlande och spännande miljöer.

Filmen spretar inte lika mycket som ettan, utan håller en ganska tajt handling som inte har lika många luckor som föregångaren.
Dialogen är filmens svaga punkt.
Fortfarande fylld av floskler och ordvändningar som är plågsamt yxiga.
Kärlekshistorien mellan Amidala och Anakin är också den till en början otroligt pinsam. De uppför sig över huvud taget inte som unga förälskade människor gör, utan känslorna är lika konstruerade som resten av Star Wars-världen.
Det är dessutom något med åldersproblematiken som känns störande.
21-årige Hayden Christensen spelar den 19-årige Anakin och den jämnåriga Natalie Portman spelar 24-åriga Amidala.
I "Epiosode I" är 10-årige Jake Lloyd den lillegamle Anakin, som skall föreställa 9 år, men ser ut som ungefär 6 år.
Amidala är 14 och spelas ändå av Natalie Portman som vid tillfället var runt 18.
Anakins förändring från "Episode I" är dramatisk.
Amidala ser nästan exakt likadan ut.
Deras dragning till varandra känns till en början mycket orealistisk och det finns ingen startsträcka för romansen eller finlir där man ser relationen uppstå.

När det kommer till skådespelarinsatserna så känns det som om Hayden Christensen är ett utmärkt val för den (halv)vuxne Anakin. Han är precis lika irriterande som Jake Lloyds lill-Anakin i "Episode I". Envis, tjurskallig, lite lillgammal och allmänt trulig. Däremot har tonårsbrudarna fått sig en riktigt gullig omslagspojke och tonårskillarna kan givetvis glädjas åt Padmé Amidalas (Natalie Portman) ständiga klädbyten (där jag misstänker att en vit action-overall, som lägligt blir till en tvådelad outfit, kommer att bli "Leia-bikinin" för 2000-talet).
Samuel L Jackson och Ewan McGregor är jämte dessa de skådisar som får störst utrymme och också axlar det bra.
En ny karaktär är greve Dokuu spelad av Christopher Lee som tydligen fått med sin mantel från Dracula-tiden och sitt "slänga ondsinta blixtar med handen"-trick från "Sagan om ringen". Att han är skurkaktig är naturligtvis givet...
Temeura Morrison spelar prisjägaren Jango Fett och känns väl mest igen som Jake Heke från Nyzeelänska dramat "Krigarens själ".
Vi får också se en skymt av Bail Organa, Leias framtida adoptivfar (spelad av Jimmy Smits, mest känd från polisserier som "L.A Law" och "NYPD Blue") som rimligen måste få en framträdande roll i "Episode III".
Pernilla August, i filmen Anakins mamma Shmi, finns bara med som hastigast och hennes insats är inte direkt av det minnesvärda slaget.

En sak som verkligen skiljer ut "Episode II" från originalfilmerna är att det äntligen dyker upp lite starka kvinnoroller. För all del var prinsessan Leia handlingskraftig, men hon var också den enda kvinna i trilogin som hade en framträdande roll.
I den här filmen däremot dyker det upp kvinnliga prisjägare och kraftfulla jedi-damer som aldrig förr och givetvis kan man glädjas åt skjutglada Amidala.

Det finns mycket, mycket mer att säga om den här filmen.
Men det viktigaste är att gamla Star Wars-fans kanske kan hitta tillbaks till det som en gång fick dem att älska rymdäventyret.

Innehållsförteckning:
Fula wipes
Grym "biljakt" i storstadsmiljö
Elaka prisjägare
Coolare lasersvärds-dueller än nånsinn
Maffigare killerdroids än förr
Halvlam lovestory
Den onda kraften
Tuffa jedi-krigare (varav en del kvinnor)

Svensk premiär: 16 maj 2002

Mia Gustavsson : 02-05-15

 


 
> maila crew@bulldozer.nu