[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Storytelling


Storytelling

"Storytelling" är ingen genrefilm, det är en film av Todd Solondz.
Todd Solondz är mannen som gjorde "Happiness" och "Welcome to the Dollhouse".
"Happiness" är filmen som lyckades få en hopplöst luttrad kritikerkår att åter känna äkta känslor, reaktionen blev stark och blandad.
Några valde att älska filmen och Todd Solondz, andra reagerade med starkt obehag.

Ur filmen "Storytelling"
Selma Blair som Vi i "Storytelling"
© New Line Productions

"Storytelling" är uppdelad i två separata berättelser: dikt och verklighet.
Första scenen är en sexscen. Den är snudd på banal och har jag inte sett det här alltför många gånger innan. Sedan upptäcker jag att mannen är CP-skadad och det har jag plötsligt inte sett innan och det påminner mig om att det är en Todd Solondz film jag ser.

Marcus (Leo Fitzpatrick) är CP-skadad och när författardrömmar.
Han är ihop med Vi (Selma Blair). De är klasskamrater på universitetet och läser en kurs i kreativt skrivande för Gary Scott (Robert Wisdom), en gång i tiden Pulitzer-pristagare.
Gary Scott botar sin bitterhet genom att berätta för sina elever precis hur lite talang de har. Marcus gör slut med Vi när hon inte försvarar honom mot en rejäl sågning av Gary Scott. Vi hämnas Marcus genom att följa med sin lärare hem och göra allt han ber henne.

I andra delen vill Toby Oxman (Paul Giamatti) göra en dokumentär.
Under tiden försörjer han sig som skoförsäljare och delar lägenhet med Mike.
Av en slump stöter han på Scooby (Mark Webber), en förortskille i high school som knarkar och inte har några intressen.
Scooby blir huvudpersonen i Toby Oxmans film, och Scoobys familj ställer upp på att släppa in en kamera i huset.
Allt för att hjälpa sin hopplöst apatiska avkomma.
Toby Oxmans digitalkamera följer familjen Livingstons typiskt amerikanska förortsliv.
Pappa Livingston (John Goodman) är en amerikansk förortspappa med homofobi och ölmage som grillar flintastek.
Mamma Livingston är en råddjursögt judisk, neurotisk amerikansk förortsmamma som bara vill väl.
Mellanbror Livingston är poppis i skolan, spelar american football och dejtar en hejaklacksledare.
Lillebror Livingston är det oälskade barnet som får toppbetyg i skolan och är smart av bara farten.

Den avhuggna dramaturgin, de statiska såpascenerna där kameran dröjer lite för länge vid ett stelnat leende, den skickliga användningen av klichéer.
Allt är små prov på berättande.
Hur man får göra, hur man inte får göra.
Hur man förvaltar en historia och hur man förvanskar den. Todd Solondz finns med genom hela filmen, som är en fundering kring berättande mer än en berättelse.
Vi skriver sanningen, men i och med att hon skrivit ner den blir den fiktion.
Och hon måste förhålla sig till både till sig själv som en riktig människa och som en fiktiv karaktär. Det hela blir riktigt krångligt då jag vet att hon från början är en fiktiv karaktär skapad av Todd Solondz.
Samma tema kring fiktion- verklighet åtekommer i den andra berättelsen där Toby Oxman, själv en fiktiv karaktär, inte vet hur han skall förhålla sig till familjen Livingston, på samma gång riktiga individer och roller i hans film.

Todd Solondz balanserar som vanligt på gränsen: mellan kitsch och djupaste allvar, mellan syrligaste sarkasm och äkta empati, mellan osentimental realism och pretentiös pekoral.
Och jag vet aldrig vilket som är vad.
För den entusiastiska Todd Solondz-publiken är "Storytelling" en fräsch fortsättning att tycka om. För dem som upplevde den stark känslan av obehag i Todd Solondz andra filmer, är "Storytelling" lika obehaglig.
Och för dem som ännu inte stiftat bekantskap med herr Solondz och hans värld av nördkitch föreslår jag en introduktion.

Innehållsförteckning:
Todd Solondz nördkitschiga distans
Judeproblematiken
Förtrycket mot afroamerikaner i USA
Förtrycket mot homosexuella
Pubertetens hemskheter
Den borgerliga familjens trauma
Ingen folklighet alls

Svensk premiär: 26 juli 2002

Karin Svenner : 02-07-25


 
> maila crew@bulldozer.nu