[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Sweet dreams


Sweet dreams
(Skagerrak)

Den danska filmvågen fortsätter.
Gud ske lov så tycks dogma-trenden dock vara på utdöende, istället är det engelsk-danskt samarbete som är på tapeten allt oftare när våra sydvästra grannar gör film.
Nyligen gick Lone Scherfigs engelskspråkiga "Wilbur" upp på biograferna, nu är det dags för "Sweet dreams".
En dansk film på engelska som utspelas i Skottland.

Ur "Sweet dreams"
Sophie (Bronagh Gallagher) och Marie (Iben Hjejle) i "Sweet dreams"
© Columbia Tristar

Marie och Sophie är ett par rätt bedagade och desillusionerade väninnor som landstiger i ett vindpinat Skottland för att sätta lite sprätt på de slantar de surt förvärvat genom slitjobb ombord på en båt.
Efter att ha blivit blåsta på sina pengar efter en allt för vild och blöt kväll på krogen landar de i den dystra, och panka, verkligheten med en duns.
Men in från vänster kommer då lägligt en skotsk greve som erbjuder Marie en hiskelig massa pengar om hon ställer upp som surrogatmamma och föder klanens näste arvinge.

Ett erbjudande hon inte trakteras särskilt av, medan den icke tillfrågade väninnan givetvis tycker att det är ett ypperligt sätt att tjäna snabba pengar.
(Att Marie tillfrågas är förstås för att hon är snygg, vilket Sophie inte är, vilket flera gånger påpekas i filmen så att vi tittare skall förstå detta)
Efter en massiv övertalningskampanj från Sophies sida faller Marie till föga under premissen att väninnan skall finnas vid hennes sida under graviditeten. Så blir, av olika anledningar, inte fallet och Marie beslutar sig för att sticka.
Hon ger sig av för att hitta Sophies drömprins, men snubblar istället över en trio med ränksmidande bilmekaniker och en amerikan som inte är den han utger sig för att vara. Och allt går åt givetvis åt helvete så där lagom mycket som det alltid måste i såna här filmer.

Marie spelas av Iben Hjejle som bland annat synts i ett gäng danska dogma-rullar, men också i internationella produktioner som "High Fidelity".
Hennes bästa väninna Sophie spelas av irländska Bronagh Gallagher som jag ännu minns från hennes första film "The Commitments".
Regissören Sören Kragh-Jacobsen har tidigare bland annat gjort dogma-rullen "Mifune" och manusförfattaren Anders Thomas Jensen har skrivit manus till två filmer vi nyligen sett på biograferna här i Sverige; Susanne Biers "Älskar dig för evigt" och den redan nämnda "Wilbur".

Vad skall man säga om en film som den här?
"Sundgren & Wiklund", TV4:s filmtyckare, sågade filmen brutalt innan jag hann se den så jag hade inte särskilt höga förväntingar.
Jag måste säga att jag så här med facit i hand har svårt att förstå riktigt vad som väckte så ont blod i denna rulle.
Det mest elaka man kan säga är möjligen att den här filmen inte direkt förmår väcka några särskilt starka känslor av nåt slag. Det är inte en film man kommer att minnas om hundra år, kanske inte ens om en månad, men den duger fint som underhållning för stunden.

Handlingen är möjligen lite väl krystad på sina håll.
Det är helt enkelt inte speciellt trovärdigt.
Men för en person som ser väldigt mycket på TV-serier där allt förklaras med "anomalier i rymdtidsväven" så är det inte så svårt att svälja lite fåniga karaktärer och en lätt överkonstruerad story.
Premisserna är egentligen att vi inte skall ifrågasätta varför alla krånglar till allt så förbannat hela tiden. Lite samma koncept som i en spring-i-dörren-fars alltså.

Det är också lite svårt att genrebestämma filmen, vilket inte alltid måste vara negativt, men det gör det onekligen svårare att skriva en recension…
Den är inte tillräckligt rolig för att vara en komedi, ändå är den inte seriös nog att vara ett drama. Den är inte tillräckligt spännande för att vara en thriller och den är för relationsinriktad för att vara en action (dessutom är det bara en bil som fattar eld och allt pang-pang som bjuds är en klantig vådaskjutning).
Filmen påminner egentligen mest om det där småputtrigt, småabsurdistiskt fryntliga som ofta kan ses i både dansk och brittisk film.
Karaktärerna super, svär och är både rättframma och små-oärliga på samma gång. Allt är rörigt och lite ledsamt men ändå är alla i grunden fina människor och allt kommer att ordna sig.
Och ibland är det såna filmer man vill se, där alla är halvfula, allt är halvmisärigt och det ändå halvordnar sig på slutet.

Innehållsförteckning:
En Eurythmics-dänga från 80-talet
Fylla
Vidskepelser & hokuspokus
Spyor
Ett slitet foto på en drömprins
En fjäder
Ett barnlöst överklasspar
Tre töntiga bilmekaniker
En snygg veterinär
Mer fylla

Svensk premiär: 11 april 2003


Mia Gustavsson : 03-04-10


 
> maila crew@bulldozer.nu