[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Sylvia

Sylvia

"Sylvia" handlar om den amerikanska poeten Sylvia Plath (Gwyneth Paltrow) och hennes korta och turbulenta liv.
I filmen får man följa hennes väg från glad utbytesstudent i England till knäckt självmörderska i samma land.
Mycket i filmen kretsar runt Sylvia och hennes man, den kände engelske poeten Ted Hughes (Daniel Craig).
Men! Nu har jag inte lust att berätta mer om handlingen, inte heller tänker jag ta upp övriga skådespelarinsatser eller filmtekniskt svammel, utan helt koncentrera mig på det bästa med filmen.


Ur filmen "Sylvia"
Ted Huges (Daniel Craig) och Sylvia Plath (Gwyneth Paltrow), medan lyckan log...
© SF

Gör en fantastisk skådespelarinsats att filmen också måste vara fantastisk per automatik?
Jag måste svara nej på den frågan, men undrar hur säker jag egentligen är på detta?
Paltrows insats gör i alla fall att man inte får vara utan den här filmupplevelsen.
Just nu kan jag inte komma på någon kvinnlig skådespelerska som på ett så här utomordentligt bra sätt gett ångest och förfall ett mänskligt ansikte.
Förvandlingen från sprudlande ungdom till knäckt kvinna är magnifik.
Man bara ser hur allt det onda och plågsamma sakta och krypande byggs upp och samtidigt bryter ner.

Sylvia kämpar. Gör små återhämtningar, tvivlar och gör nya tappra försök att hitta fotfästet, för att sedan ramla ner ett par pinnhål igen.
Sylvia upplever passion som lindrar och passion som förgör.
Hon reser sig, hon faller. Allt klarare framstår det att det inte bara är omgivningen som förgör henne, utan också sånt som finns inne i hennes hjärna som bara väntar på att spricka sönder. Det manodepressiva, det paranoida, och det irrationella tar över allt mer och som åskådare förstår man att självmordsförsöket i unga år inte bara var en tillfällighet.
Det finns saker inne i Sylvia som äter upp, som tränger fram i Paltrows hela kroppsspråk och ansiktsuttryck.
Gwyneth Paltrow gör det så bra.
Från minsta blinkning till det spända ansiktet under det uppsatta håret känns så äkta och perfekt. Ingenting överflödigt, ingenting onödigt, utan bara sådant som är där i alla sin självklarhet. Jag gillar inte personen Paltrow spelar, men reagerar och känner med henne gör jag.
Det här är en sådan gång som jag egentligen inte finner ord.
Så svårt att sätta ord på en insats som sträcker sig så mycket längre än skrivna ord i en text.

Jaha, filmen i övrigt då?
Något måste jag väl säga i alla fall… "Sylvia" som film är rätt osammanhängande och något enformig, inte alls något mästerverk, men eftersom Paltrow gör en lysande prestation bortom min ordförmåga, så är det här något som måste ses.

Innehållsförteckning:
Tidvatten
Fulla stenkastare
Poesiuppläsning för kor

Svensk premiär: 9 april 2004

Jörgen Krüsell : 04-04-09


 
> maila crew@bulldozer.nu