[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Tårarnas äng

Tårarnas äng
(To livadi pou dakryzei)

Att sammanfatta 1900-talet är inget litet projekt.
Den grekiske regissören och manusförfattaren Theo Angelopoulus har dock gjort ett ambitiöst försök genom att påbörja en trilogi som ska spegla Greklands historia under det senaste seklet.
Nu går den första delen, "Tårarnas äng", upp på svenska biografer.

Ur "Tårarnas äng"
Sövande vackert foto är det i Angelopoulus drygt två timmar långa inledning på en trilogi om 1900-talets historia.
© Triangelfilm

Filmen tar sin början 1919 då en grupp grekiska flyktingar, som flytt från Odessa efter Röda Arméns intåg, återvänder till sitt forna hemland för att finna en fristad. De slår sig ner utanför Thessaloniki och skapar här en eget samhälle där de hoppas kunna leva i fred och ro. Med i sällskapet finns den unge pojken Alexis och hans familj, samt en liten flicka vid namn Eleni, som har omhändertagits av Alexis släktingar eftersom hennes föräldrar blivit dödade.

Alexis och Eleni växer upp och blir kära i varandra, men det är inte helt problemfritt eftersom Alexis far, Spyros, själv har planerat att gifta sig med den unga kvinnan. Alexis och Eleni får emellertid hjälp av ett gäng musiker att lämna byn och kommer så att leva på flykt under flera år eftersom de "skämt ut" Spyros och släktingarna. Alexis är en duktig dragspelare och kommer väl överens med deras nya vänner musikerna. Men det kokar fortfarande runt om i Europa och snart står ett andra världskrig för dörren.

"Tårarnas äng" är början på ett storslaget epos med rötter i mytologi och traditionella grekiska dramer. Angelopoulus, som sedan tidigare är känd för sina extremt långa scener och vackra, välkomponerade bilder excellerar och kommer garanterat att göra många kritiker eld och lågor tack vare det utsökta fotot, den svulstiga dramatiken och en målande musikanvändning.
Själv tröttnar jag snabbt.

För detta är en synnerligen tålamodsprövande film för alla med de minsta krav på dramaturgi och karaktärsutveckling. Trots att bedrövelserna avlöser varandra berörs jag inte särskilt mycket.
Eleni, som egentligen är filmens huvudperson, blir inte mycket mer än en svag, osjälvständig bifigur som mest ser bekymrad ut eller gråter, och vars samtliga repliker förmodligen skulle rymmas på ett vanligt A4-ark.
Och Alexis är inte mycket intressantare han.

Handlingen utvecklas främst genom filmens korta dialogscener, medan större delen av speltiden ägnas åt utdragna tagningar som visserligen är vackra men samtidigt bromsar flytet i berättandet. Det hela resulterar i ett tämligen ineffektivt utnyttjande av filmmediet där bildernas funktion främst är att vara estetiskt tilltalande, samtidigt som replikerna i gengäld ofta tvingas bli onödigt stela och förklarande.

Men det största problemet är tveklöst filmens längd.
Angelopoulus hade med lätthet kunnat korta ner merparten av scenerna till hälften utan att förlora särskilt mycket, och på så sätt hade historien kunnat berättas på 90 minuter istället för nuvarande 163. En tavla blir inte alltid vackrare av att man tvingas stirra på den i tio minuter, och följaktligen känns "Tårarnas äng" ofta tyngande pretentiös (och lätt sövande).

Innehållsförteckning:
Storslagna vyer
Melodramatisk tragik
Regn, snö och blåst
Krig, kärlek och sorg
Ändlösa scener

Svensk premiär: 19 november 2004

Albin Valsinger : 04-11-18


 
> maila crew@bulldozer.nu