[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Terrorister


Terrorister - en film om dom dömda

"Vi har gjort en film om några av dem som var där, några av dem som dömdes till fängelse efteråt. Vi ville höra deras röster, se deras ansikten. Vi ville ta del av deras version av vad som hände i Göteborg. Vi ville veta deras åsikter om tillståndet i världen".
Stefan Jarl och Lukas Moodysson skrev en debattartikel om händelserna i Göteborg i juni 2002 under EU-toppmötet. Stefan Jarls son var också en av de många som blev instängda av polisen på Hvitdfeldska skolan i Göteborg under en av dagarna

Ur "Terrorister"
Polis och demonstrant under Göteborgskravallerna.
© Folkets Bio/ Foto: Allan Karlsson/PrB

De båda filmarna har nu gjort dokumentär/intervjufilmen "Terrorister" och pratat med ett tiotal av de personer som demonstrerade i Göteborg.
Framförallt intervjuas tre-fyra killar som är dömda för olika brott i samband med kravallerna och som antingen redan avtjänar straff eller väntar på att avtjäna sina straff.

Det är en film som inte lämnar någon oberörd. Intervjuerna är mycket skickligt sammanfogade med inslag från
Göteborgskravallerna, palestinakonflikten, krig i största allmänhet, svältande barn i Afrika och bilder på djurförsök.
Jag kan dock tycka att Moodysson-Jarl tar i lite väl mycket.
Det känns nästan som om de inte tror att det räcker med ungdomarnas egna berättelser. Vilket det i många fall faktiskt gör.
Några av de intervjuade killarna är oerhört verbala och väl insatta i globaliseringspolitik och kommersialisering.
Jag kan inte annat än nicka instämmande angående kommentarer om vilka som har makten i världen, alltfrån ryske ex-KGB:aren Putin till italienske mediemogulen Berlusconi (som ägnar sig åt både skumraskaffärer och fascistiska idéer). Det är knappast bra förebilder som världens ledare.

En av tjejerna i filmen berättar att hon fick sitt politiska engagemang först via kompisar som var vegetarianer, via veganism och djurrättsaktivism till antikapitalism.
En av killarna upptäckte klasskampen under ett besök i Tunisien och tog intryck av de tunisiska människornas dröm om ett bättre liv i Europa.
De diffusa men ändock så verkliga klassgränserna i vårt lilla Sverige ger kanske inte samma tydliga aha-upplevelse som när man utanför en gemenskap upptäcker de sociala gränserna.

Ungdomarnas berättelse om hur de blivit behandlade i häktet respektive under rättegången känns mycket obehagligt att höra.
Bland annat hur flera personer kände sig kränkta i häktet av vakter som kommenterade deras hårfärg, hudfärg och etniskt ursprung på ett nedlåtande sätt. Det är tyvärr knappast en nyhet men ett problem som polismyndigheter borde ta itu med.
Flera av de dömda tillhörde den så kallade "sambandscentralen" (en grupp aktivister som dömdes för att de systematiskt lyssnat av polisradion och rapportrat polisens framryckningar till kompisar ute på stan) och en av dem återgav polisens språkbruk när de talade om aktivister och demonstranter över polisradion, bland annat kallades de för huliganer (må kanske vara hänt) och fittor (!!).
Att polisen vägrade lämna ut uppgifter om gripna till en mamma som ringer och frågar efter sin son (som satt i häktet) känns onekligen polisstatsmässigt.

Vem kastade då stenarna under upploppet på Avenyn i Göteborg?
En av killarna svarade nej på en direkt fråga om han hade kastat sten, de övriga personerna fick inte ens frågan.
Det hela berördes lite allmänt bland annat med följande kommentar :
"Det är viktigt att kasta stenar/krossa fönster för det visar på en beslutsamhet och kompromisslöshet". En annan kommentar var:
"Eftersom det inte är polisen som är vår huvudfiende utan dem som polisen försvarar så väljer vi hellre att kasta sten på McDonalds och banker".

I inledningen av filmen så fick de intervjuade ungdomarna presentera sig (endast en person valde att dölja sitt ansikte) och svarade då på frågorna: "vad dömdes du för?" och "vilket straff fick du?".
Filmen framställer straffen som orimligt höga och de flesta av dem har också sänkts i högre instanser. En av de dömda killarna i filmen jämför sitt straff med det som en våldtäktsman som förgripit sig på två femtonåriga flickor fick, båda fick arton månaders fängelse.
Det känns också nästan lite komiskt när tjugoåriga tjejer berättar att de blivit dömda för "anstiftan till upplopp". Att sakligt döma eller bedöma deras beteende eller hur rimliga straffen är går dock inte att göra efter en subjektiv film som denna.

Jag kan kanske sakna en gnutta insikt hos de intervjuade.
De är alla unga, "arga" och vill förändra världen. Världen och de vuxna kommer alltid att behöva utsättas för kritisk granskning av uppväxande generationer. Samtidigt så måste man faktiskt ta en gnutta ansvar också.
Att ett fåtal människor ägnar sig att kasta sten och slå sönder fönsterrutor i samband med demonstrationer mot kapitalism eller Bush slår också sönder förtroendet för de som demonstrerar med ord.
Ta till exempel Attac, den franska rörelsen som spred sig som en löpeld över världen och lockade medlemmar i alla åldrar, som var en av de organisationer som "tvärdog" publicitetsmässigt efter händelserna Göteborg.
När var det senast en större artikel om dem i media?

Jag gick själv inte i demonstrationstågen, däremot så har jag åtskilliga vänner som deltog. Både unga studenter och etablerade femtioåringar, som alla mådde riktigt dåligt efter upploppen på Avenyn, men som lyckligtvis klarade sig undan att hamna i skottgluggen för både stenkastande demonstranter och batongförsedda poliser. Däremot så tänker säkert de, och många andra "vanliga" demonstranter, sig kanske för en eller två gånger innan de ger sig ut i ett demonstrationståg igen.

Se gärna filmen, men fundera lite över syftet samt tänk på att endast demonstranterna och deras anhörigas röster hörs.
Det är inte två sidor som redovisas, det är en enda.

Innehållsförteckning:
Närbilder
Världsbilder
Män i mössor
Bondgård kamouflerad till fängelse


Svensk Premiär: 27 juni 2003

 

Carin Thärnström : 03-06-26


 
> maila crew@bulldozer.nu