[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - In the cut

In the cut

Säga vad man vill om "In the cut", men helt oberörd lämnar man inte biosalongen. Kom på mig själv med att undra vad jag egentligen sett under drygt två timmar.
En flört med porrfilmsgenren? En psykologisk thriller? En erotisk thriller? Ett svart drama? En simpel kriminalhistoria? En kärleksfilm? En konstnärlig film? Ett mästerverk? En praktkalkon?
Vad var jag med om egentligen och varför mådde jag så dåligt efteråt?

Ur filmen  "In the cut"
Malloy (Mark Ruffalo) och Frannie (Meg Ryan).
© SF

"In the cut" handlar om lärarinnan Frannie (Meg Ryan) som bor ensam i New York. Hennes vardag ter sig tämligen trist, men efter att hon sett en avsugning i en mörk källare och dessutom finner sig bo i närheten av en färsk mordplats, så börjar tillvaron förändras...minst sagt.
Polisen Malloy (Mark Ruffalo) utreder mordfallet och hans mördarjakt leder rakt till Frannie och han tar sig an hennes kropp för vidare undersökning på ett mer privat plan.
Samtidigt visar det sig att kvinnan som blivit mördad är avsugerskan i källaren och en speciell tatuering tycks peka på att konstapel Malloy var den som lät sig bli bearbetad den gången.
Mitt i allt detta hinner Frannie också med att umgås med sin halvsyster Pauline (Jennifer Jason Leigh) som bor ovanpå en strippbar.

Det här är en film som andas ångest, klaustrofobi, och sexuell besatthet.
"In the cut" är en film som under två timmar lyckas med konststycket att inte låta mig fatta sympati för en enda av rollfigurerna.
Människans ruttenhet förpackad under två timmars biobesök.
Stämningsmässigt är det blytungt och deprimerande trots de sommarvarma New York-miljöerna. Har regissören Jane Campion varit ute efter att skildra människans förfall och skära i mina nerver så har hon lyckats.

"In the cut" är ovanlig på många plan. Till exempel så är det ovant med sexscener som inte skildras som årets höjdpunkt, utan i stället får den värsta porrulle att framstå som varm och omtänksam.
Ingen i filmen att gilla, ingen att identifiera sig med. Man känner sig sårbar i lilla biostolen då.
Har jag fått mer realism än vad jag klarade av? Får man verkligen göra film så här? Hela stämningen i filmen kan starkt bidragit till att jag mådde dåligt efteråt.

Men om sanningen ska fram så beror nog min olust mest på att "In the cut" kändes seg och tråkig.
Långsam, långsamlag, långtråkig.
Bara för att man berättar långsamt betyder inte att det blir konstnärligt.
Att filma med skakig kamera leder inte per automatik till att djup-film-stämpeln kommer på. Att klippa in svartvita drömmoment som jag inte fattade vitsen med (snälla, någon förklara för mig) leder heller inte till mästerverkshimlen.

Så va fan har jag sett för en film egentligen?
Jo, jag såg en film med urtunn historia där vågade skådisinsatser något så när räddade detta alster från kalkonfarmen.
Tack framför allt för Kevin Bacons vrickade lilla biroll som så här i efterhand nu trots allt blev en karaktär att gilla.
Men tänk om jag precis sett ett filmhistoriskt mästerverk och aldrig förstod att det var det. Hur blir det då?

Innehållsförteckning:
Meg Ryan i ny tappning
John Wayne Gacy-uppsats
Tvättmaskin med kroppsdelar i
"Pretentiös skit", muttrade en recensentkollega i salongen

Svensk premiär: 27 februari 2004

Jörgen Krüsell : 04-02-27


 
> maila crew@bulldozer.nu