[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - The One


The One

Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm härjade på femtiotalet. De kallades gemensamt för Gre-no-li.
Dessa män var tre fantastiska svenska fotbollsspelare som gjorde proffssuccé i samma lag i Italien.
I gamla journalfilmer kan man se Gre-no-li springa och sparka efter en boll. I dag kan man i ”The one” se Jet Li springa och sparka på allting. Jag föredrar Gre-no-li framför Jet Lis film i regi av James Wong.

ur filmen "The One"
Jet-no-le?
© Columbia TriStar

"The one" tar sin utgångspunkt i att det finns flera versioner av varje människa i parallella världar och att det är en ordning som ej får rubbas.
Ordningen upprätthålls av en polisstyrka, men en före detta agent börjar likvidera sina alter egos varvid den kraft och energi som blir frigjord delas mellan de versioner som finns kvar.
I filmens början mördas en version av en av Jet Lis karaktärer, vilket innebär att det då bara finns två kvar.
Den ene är psykopaten Gabriel Yulaw som vill bli Gud och den andre är polisen Gabe Yulaw som den förstnämnde vill ta död på.
Båda spelas av Jet Li, men han övertygar inte i någon av rollerna om man nu vill ha något mer än en massa kampsportsmoment.
Två agenter är på jakt efter den onde Yulaw som måste hindras från att döda den gode som förstås inte förstår någonting om vad som händer till en början.

Filmens första 10-15 minutrar är fyllda med fart och välregisserade koreografiska slagsmål. Så långt håller man intresset uppe i alla fall.
Sedan fortsätter det tyvärr med slagsmål efter slagsmål och det blir tjatigt.
Vi ser hur Jet Li hoppar högt, svävar, och sparkar folk till höger och vänster som den värsta rensande mittback. Gre-no-li gjorde i alla fall mål.
Jet Li sparkar också på sig själv och sina båda karaktärer han spelar.
Filmen håller inte i en och en halv timme då det lilla av manus som fanns till en början bara blir till en massa slagsmålsscener.
Man får se hur Jet Li duckar för kulor och jag kommer att tänka på "Matrix"och att denna film saknar allt det som "Matrix" hade.
Då menar jag till exempel finess, känsla, och tanke.

Har man inget att göra en trist måndagskväll kan man titta på den här filmen och få hjärndöd underhållning med lite blod överkryddat med en överdos av våld.
Att man ska se filmen är under förutsättning att man inte behöver betala något för att se den förstås.
Okej, tjugo spänn om en jättemugg med popcorn ingår kan jag gå med på.

Innehållsförteckning:
Humorbefriad
Kampsport och åter kampsport
Matrix gone bad
Uppföljningsvarning

Svensk premiär: 1 mars 2002


Jörgen Krüsell : 2002-02-28

 

 


 
> maila crew@bulldozer.nu