[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Time Machine


Time Machine

Gamle socialisten och SF-författarn HG Wells tas till heder igen.
Den här gången är det tidsreseklassikern "The Time Machine" som adapterats till film, lustigt nog regisserad av en av författarens släktingar, Simon Wells.
Släktskapet till trots kan man inte påstå att Simon lyckats göra farfarsfar rättvisa. Filmen "Time Machine" är påtagligt dimensionslös om än underhållande för stunden.

Ur filmen "Time machine"
Guy Pierce och Samantha Mumba i "Time machine"
© Dreamworks/ Warner Bros

Guy Pierce spelar forskaren Alexander Hardegen, en relativt disträ typ med en märklig fixering vid klockor.
När en obehaglig lurk tar och skjuter Alexanders fästmö, och det på själva förlovningskvällen, blir hans fixering en besatthet och han ägnar all sin tid åt att bygga en maskin som skall vrida tillbaka tiden för honom.
Efter att ha försökt rädda sin tilltänkta bara för att se henne istället mejas ner av en skenande vagn vid samma tidpunkt som hon i en annan existens sköts blir Alexander förkrossad.
Varför i hela fridens namn kan man inte ändra på det förflutna, tänker han.

Som varje förnuftig man skulle gjort resonerar även vår hjälte att någon i framtiden måste ha löst ett så här löjligt simpelt problem och åker därmed fram till cirka år 2030. Väl framme märker han att hans fina hus på Manhattan rivits för att lämna plats åt en skum gränd.
I denna lämnar han kvar sin tidsmaskin och ger sig av för att leta efter lärdom på biblioteket.

Det är här filmen verkligen faller första gången.
Jag kan köpa tidsresor, hur mycket de än bryter mot fysikens lagar.
Men ber du mig tro att man kan parkera sin tidsmaskin i en gränd i downtown New York utan att någon snor allt som blänker, monterar av koaxialaxeln, krossar datumrutan, sprejar snuskiga ord över allt och lämnar ett vrak uppallrat på ett par timglas efter sig, vägrar jag.
Nåja, väl i biblioteket blir han hånad av den lokala lånekortsavläsaren, en jättekraftfull dator som av någon anledning manifesterar sig som Orlando Jones projicerad i en glasskiva.
Datorn föreslår att Alexander skall läsa lite HG Wells, sjunger en stump ur musikalen The Time Machine och är allmänt oförstående.

Vår tidsresenär tänker att man i framtiden kanske är mindre ohövlig mot genier från en annan tidsålder och det bär iväg igen.
Nästa stopp blir en jord sju år senare där månen trillat i bitar och regnat ner överallt. (Bilder på stora stenblock som krossade skyskrapor klipptes tydligen helt oväntat bort efter 11/9-2001.)
En olycka kastar maskinen ett jättekliv framåt. Turligt nog så stannar Manhattan kvar på torra land trots 800.000 år av erosion och istider, annars hade det blivit lätt pinsamt när Alexander klev ur maskinen ut på havsbotten.

Framtiden är ett primitivt ställe, de beskedliga Eloi lever i fågelholkar på klippväggarna och bygger väderkvarnar som monument över sina döda. Alexander upptäcker att de behändigt nog talar engelska som sitt andra språk.
De har nämligen bevarat alla New Yorks gatuskyltar och statyplaketter och bevarat minnet av "stenarnas språk".
Hur dom kan föra en vettig konversation på den grunden förtäljer inte manus.

Ur filmen "Time machine"
Jeremy Irons och hans peruk
© Dreamworks/ Warner Bros

Eloikvinnan Mara (Samantha Mumba) som lär ut stenarnas språk och hennes bror Kalen (Omero Mumba, ja dom är syskon i verkligheten också) blir genast vänner med vår urtidsman och allt är frid och fröjd.
Frid och fröjd om inte vore för Morlockerna det vill säga.
Alla som är bekanta med sin Wells vet att Morlockerna är onda, fula, bor under jord och jagar Eloi.
Så även i den här filmen.
Givetvis blir Mara kidnappad av slemma fulingar och måste räddas, främst av allt från Übermorlocken, en liderlig sälle med mentala krafter och närapå frilagd ryggrad, spelad av Jeremy Irons i vit peruk.



Det här är en underhållande film för stunden, men ger man den mer än så så känner man sig märkligt tom.
Man tycker att handlingen borde ta sig när Morlockerna rycker in för att styra upp i stenålderidyllen, men istället levereras ett par lama antydningar och lite kannibalismkittleri för att sedan ta slut cirka en kvart för tidigt.
Jag säger inte det särskilt ofta men den här filmen var på tok för kort, eller möjligen för lång på fel ställen.
Mycket som verkade intressant blir aldrig mer än antydningar och den påhängda hustruhistorien, i Wells roman var det ren och skär nyfikenhet som drev tidsresenären, tar på tok för mycket plats från framtidsvisionerna.
Det finns två intressanta vinklar att ta sig an HG Wells original, orgie i framtidsvisioner eller kampen mellan Eloi och Morlocker.
Märk väl att en mördad hustru inte ingår i någon av dessa lösningar.

Filmens upplösning är dessutom så mycket guden i lådan att jag nästan kände mig lätt lurad då rättmätig smisk utdelades på Jeremy Irons vanskapta bak.

Om jag då inte skall vara allt för elak så vill jag ända säga att Time Machine är visuellt mycket tilltalande (bortsett från herr Irons då) och många av tidsresescenerna är roliga att se.
Skådespelarna är ok.
Guy Pierce gör inte direkt sin bästa roll, men Wells Jr är ingen stor regissör heller. Syskonen Mumba gör väl rätt bra ifrån sig för att vara musikbrats som fått rollerna för att de vill brädda respektive karriär.
Orlando Jones gör en betydligt mycket roligare roll än i "Evolution" (något som i praktiken betyder att han inte sticker in huvudet i anus på något jättestort och jätteäckligt) som den syrlige biblioteksdatorn Vox.
Jeremy Irons, slutligen, gör så gott han kan, sminkad till Marilyn Mansons farfar som han är.

Vill man resa framåt i tiden cirka en och en halv timme så är Time Machine förmodligen rätt film att visa under resans gång. Vill man däremot få hjärnan lite kittlad av tankeväckande SF så ligger "Star Wars I: Det mörka hotet" på en högre filosofisk nivå.

Innehållsförteckning:
Spridda skurar från originalromanen
Monster
En glansig och fin tidsmaskin
Tuffa effekter

Svensk premiär: 5 april 2002

Harald Åberg : 02-04-05

 

 


 
> maila crew@bulldozer.nu