[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

Tretton dagar-surfa:
> Filmen officiella hemsida

Läs mer:
> Tillbaka till filmarkivet

 

>> sett - film - recension - Tretton dagar


Tretton dagar
(Thirteen days)

"Gud inte ännu en Kennedypekoral med Kevin Costner i huvudrollen", var min första tanke när jag hörde talas om "Tretton dagar".
Det vore synd att säga att jag blev överraskad.

Ur filmen "Tretton dagar"
Kevin Costner som hjältebyråkrat.
© New Line Cinema

Redan när inledningssekvensen susar förbi till tonerna av vrålande kärnvapenmissiler och fläskiga atomsmällar börjar jag dra öronen åt mig.
Sedan är det normal sterotyp "kalla-kriget-film" ett par minuter.
Spaningsplan och trista killar som granskar spionfoton med lupp.
Just när man börjat slappna av lite och tänka att, "det här artar sig nog", drämmer filmen till en hårt i mellangärdet.
Kevin Costner
introduceras som huvudperson.

Vi skall gilla och förlika oss med en ganska oengagerad byråkrat som försummar sin familj och som låter sin hustru, med bägge händerna upptagna av baby och nappflaska, svara i den röda nödtelefonen för han läser morgontidningen.
Den hunsade hustrun ser dock tillbörligt beundrande ut.
Jag tror det är här vi har pudelns berömda kärna.
Kennedy-erans oförklarliga magi och attraktionskraft på den vita medelålders amerikanen.
Det rör sig om en mytomspunnen guldålder, ett Atlantis endast för vita anglosaxiska protestanter. Männen var män, amerikanen var gudsfruktig och kvinnan viste sin plats som beundrande accessoar till karriärmaken.
Det var dessa fantastiska värden som Bröderna Kennedy och deras medarbetare så desperat försökte skydda från den hemska röda faran de där dagarna i oktober 1962.

Nu låter jag som om det vore en dålig film. Det är inte riktigt sant.
Roger Donaldson har lyckats bra med att regissera ett ämne som inte riktigt borde intressera fler än nutidshistoriker och Kennedyfetischister.
Bruce Greenwood
och Steven Culp ger oss dessutom var sin utmärkt gestaltning av John F respektive Robert F Kennedy.
Om man undantar Kevin Costners konstiga accent, som störde mig under hela första halvtimmen av filmen så är skådespelarinsatsen överlag mycket god.

För er som sov under historielektionerna kan jag berätta att Kubakrisen handlade om hur amerikanskt spaningsflyg fotograferade sovjetiska kärnvapenmissiler.
Att missilerna var så nära den amerikanska gränsen kunde inte tålas givetvis och sågs som en agression. De amerikanska missilerna i Turkiet var däremot avsedda som fredsbevarare.
När missilerna väl var upptäckta rusade världens två supermakter till gränsen av ett kärnvapenkrig, ivrigt påhejade av sina generaler, som analyserade läget enligt följande:"Dom andra vågar ändå inte ta till kärnvapen men om dom tänker göra det så vinner vi om vi slår till först."
Idel djupsinne med andra ord.
Filmen handlar om hur man försökte undvika att hamna i fällan.

Sådär vansinnig spännande blir det väl aldrig. Vi lever ju, så vi vet att det aldrig blev något kärnvapenkrig, även om filmmakarna ivrigt försöker lura oss med bilder på provsprängningar och soluppgångar.
Som bäst blir det en lite småintressant dramadokumentär om man nu råkar tända på internationell politik.

Inehållsförteckning:
Ett styck helyllemaerikansk familj, som dom såg ut förr i tiden.
En rättrådig president
Hans bror
Slemma generaler som muttrar om hur Kennedys håller på att sänka landet.
Kevin Costner, med toupé
Två sekvenser som kan liknas med action.
Svampmoln

Svensk premiär: 20 april 2001

Harald Åberg : 01-04-18


 
> maila crew@bulldozer.nu