[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Sagan om de två tornen


Sagan om de två tornen
(Lord of the rings: The two towers)

"Sagan om de två tornen" tar i stort sett vid där första delen i ringtrilogin slutade. Brödraskapet splittrades och vi får nu följa vad som händer i de olika grupperna och i de situationer de hamnat.

Ur "Sagan om de två tornen"
Aragorn (Viggo Mortensen), Legolas (Orlando Bloom) och Gandalf (Ian McKellen) i "Sagan om de två tornen"
© New Line Cinema

Vad hände med Merry och Pippin som blev bortrövade av orcherna och Uruk-hai? Hinner Aragorn, Gimli och Legolas komma till de två hobernas undsättning?
Vad hände med Gandalf grå efter att han föll ned i underjorden tillsammans med Balrogen? Hur går det med Saurumans planer att tillsammans med Sauron härska i Midgård? Hur ser enterna ut? Hur ser Gollum ut? Slutligen, kanske viktigast av allt: hur går det för Sam och Frodo i deras vandring mot Mordor dit de måste bege sig för att förstöra härskarringen i den eld den en gång smiddes i?

En hel del svar ger denna film, men mycket återstår som vi får svar på först nästa jul när "Sagan om konungens återkomst" kommer som sista del i ringentrilogin. För er som varken sett första filmen eller läst J.R.R Tolkiens böcker så är väl ovanstående summering rena rotvälskan. Det behöver inte vara något bekymmer.
För här finns ändå en film för oss alla med storslagen och vacker natur, märkliga varelser, imponerande skådespelarensemble, bra bildlösningar och skickligt iscensatta stridsscener. Speciellt gäller det sistnämnda i det utdragna slaget vid "Helms deep". Stridsscenerna, i och runt borgen, tar nog andan ur de flesta bioåskådare utan att för den skull vara en spekulativ våldsorgie.

Med tanke på den förra filmens förträfflighet så är det inte konstigt att uppföljaren bär på enorma förväntningar.
Jag har längtat efter detta ända sedan jag såg den första delen i "Sagan om ringen"-trilogin för snart ett år sedan. I min ungdom lekte jag "Sagan om ringen" var småkär i Éowyn (här spelad av Miranda Otto) och längtade till Midgård och hoppas än idag att denna värld en gång fanns, att den storartade sagan även var en sann sådan. Vad regissören Peter Jackson hoppas vet jag inte, men nog vill han tro på ett lika gott bemötande som vid premiären av första filmen.
Mitt tips är att det får han, fast det borde nog egentligen vara "nästan lika gott" istället för "lika gott".

Ur "Sagan om de två tornen"
Gandalf den grå uppstår som Gandalf den vite. Oj, förlåt...avslöjade vi nåt du inte visste skulle hända? Har du inte läst boken/sett trailern får du skylla dig själv...
© New Line Cinema


Så här i slutet av året kan man slå fast att mer storslagen än så här går det knappast att göra en film. "Sagan om de två tornen" är en magnifik filmuppvisning med fantastiska effekter, figurer och landskap.
Kritik då? Jo, trots att alla tre filmerna spelades in samtidigt så är berättartempot mycket snabbare här än i den första filmen och det är ett problem.
Trots att "Sagan om de två tornen" är nästan tre timmar lång så är den till viss del övermatad. Man har försökt klämma in mer än vad man sållar bort.
Allt ska vara med plus lite till.
Saker och ting går för snabbt, vilket gör det lite rörigt även för mig som är väl insatt i Midgårdsvärlden och de som befolkar den.
Det blir nästan ingen chans till fördjupning och eftertanke.

Ur "Sagan om de två tornen"
Aragorn (Viggo Mortensen) och Arwen (Liv Taylor) är kärleksparet i filmen "Sagan om de två tornen"
© New Line Cinema

I "Sagan om ringen" fanns det tid att bygga upp stämning och samspel.
Nu hinns det inte alltid med.
Till exempel blir Ormtungas (Brad Dourif) ränker mot Kung Théoden (Bernard Hill) och hans längtan efter kungens fagra systerdotter Éowyn en liten detalj som snabbt hastas igenom.
Däremot ger man oproportionerlig stor plats för kärlekshistorien mellan Aragorn (Viggo Mortensen) och Arwen (Liv Tyler). Det känns som om den inte hör hemma i filmen, som om det bara är utfyllnad.
Tycker också att mörkhåriga Tyler som alv känns helt fel för mig. Fast varför klaga? Man ska kanske vara glad att hennes far Steven Tyler från Aerosmith inte dyker upp som ståtlig alvkung!
Trots mina invändningar så är det små parenteser sett över tre timmar film.

Mitt största plus ger jag till skildringen av Frodo och Sams möte med Gollum som får ta den tid det tar. Den helt dataanimerade och fenomenalt framställda Gollum och hans schizofrena kamp, där han slits mellan tillit för Frodo och längtan till den ring som en gång ägdes av honom, är otroligt bra.
Klippningen där han pratar med sig själv och även stirrar rätt in i kameran är skickligt genomförda.

I en trilogi är mittenfilmen alltid svårast att få till.
Den ska vara så öppen som möjligt för att man ska lockas att se den sista delen samtidigt som den måste ge en hel del svar angående det som lämnades öppet i första filmen. Mellan två andetag händer inte mycket...

"Sagan om de två tornen", med sin otacksamma mittenroll, är ändå ett väl underhållande filmäventyr som jag är mycket glad över att ha sett.
Gör ett besök i Midgård du med.
Angående min kärlek till Éowyn så består den.
Kvinnan i mitt liv är en fiktion. Bittert...

Innehållsförteckning:
Talande trädet Lavskägge i Fangorns skog
Vackra Éowyn i Rohan
För lite av Ian Mc Kellen som Gandalf den vite
Dracula som Sauruman (Christopher Lee)
Ruttna lik i ett träsk


Svensk premiär: 18 december 2002


Jörgen Krüsell : 02-12-17


 
> maila crew@bulldozer.nu