[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Bortom tystnaden


Bortom tystnaden

(Jenseits der Stille)

Det här är en klart skinande tjugofemwattslampa i höstmörkret.
Varför bara tjugofem? Jo, det blir mysigare så.
I glödlampans gula ljus får vi se ett trivsamt melodram som inte klibbar. Stundtals är det sentimentalt, men alltid trovärdigt och medryckande, mycket tack vare lysande skådespelarinsatser.

Ur filmen "Bortom tystnaden"
© Triangelfilm
Vi får följa en hörande flicka som växer upp med två döva föräldrar. Vilket givetvis för med sig missförstånd och förvecklingar.
Flickan, Lara (Tatjana Trieb), är åtta år gammal vid filmens början, hon är livfull och begåvad och lyckas dessutom med konststycket att vara lillgammal utan att det känns fejkat och tamt, en lysande skådespelarinsats.
Pappan Martin (Howie Seago) och mamman Kai (Emmanuelle Laborit) är också skickligt gestaltade.
Lara är en hjälpsam liten tös, som agerar dövtolk åt sina föräldrar på bekostnad av sin utbildning, vilken så klart blir lidande - hon går ofta tidigare från skolan för att kunna hjälpa pappa och mamma.
Flickan har också en faster (Sybille Canonica) som dessutom är hennes stora idol. Fastern, Clarissa, spelar klarinett och bråkar med sin bror, Laras pappa. Den lilla flickan föredrar den spännande fastern, pappa blir arg över att bli försmådd och för att hans lilla tös vill hålla på med något så oförståeligt som musik. Mamman är med förstående, och bannar pappan milt för hans tjurskallighet.

En väl utförd förflyttning i tiden för oss till en 18 årig Laras (Sylvie Testud) vardag. Hon är nu en briljant klarinettist, vilket kanske inte förvånar, men denna förutsägbara framtidsbana känns mer som skön helhet än som fantasilöshet.
Både faster och musiklärare uppmuntrar henne att söka till konservatoriet i Berlin, pappa vill inte men mamma propsar på att det är rätt och riktigt. Hon får en sommar hos sin faster och hennes man (Matthias Habich), under vilken hon förbereder sig för inträdesprovet och hittar en pojkvän (Hansa Cziponka).
Och allt är frid och fröjd, men filmen inte slut.

Caroline Link har gjort en välbalanserad film som känns äkta rakt igenom; välspelad och välfilmad. Det enda som är märkligt är att det har tagit fyra år för filmen att ta sig till Sverige. En film som för övrigt var nominerad till en Oscar för bästa utländska film 1998. Hon har också regisserat bland annat "Nirgendwo in Afrika"(2001) och "Pünktchen und Anton"(1999) - släppt på engelska som "Annaluise & Anton") .

Innehållsförteckning:
Fantastiska skådespelare
Glädje
Sorg
En lagom dos sentimentalitet
Döva föräldrar
En oförstående omvärld
En ond gammal gubbe
Liv
Död

Svensk premiär: 30 november 2001

 

Wilhelm Hedin : 01-11-30

 

 


 
> maila crew@bulldozer.nu