[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Unfaithful


Unfaithful

Regissören Adrian Lyne har tagit två av sina gamla filmer "Farlig förbindelse" (a k a "kaninkokar-filmen") från 1987 och mixat den med sin näst mest kända rulle " 9 ½ vecka" från året innan.
Han har dessutom knyckt huvudstoryn från en fransk 60-talsfilm, Claude Chabrols "La femme infidele".
Resultatet är ett nytt otrohetsdrama kryddat med ångande heta sexscener, lite fransk exotism och sen avrundat med sedvanlig hycklande sensmoral om den amerikanska kärnfamiljens oantastlighet.

Ur filmen "Unfaithful"
Connie (Diane Lane) och älskaren (Olivier Martinez) tar sig en liten tupplur
© 20th Century Fox

Connie Sumner (Diane Lane) lever ett tryggt familjeliv i den välbergade New York-förorten med sin kärleksfulle man Edward (Richard Gere) och den busige sonen Charlie (spelad av halvsvenske Erik Per Sullivan som förut bland annat setts i en hjärtknipande roll som döende barnhemsbarn i "Ciderhusreglerna" ).
Huvudpersonen verkar helt tillfreds med sin tillvaro tills hon en dag springer rakt i famnen på en snygg, ung bokhandlare med fransk brytning och skäggstubb.
Denna synnerligen tilltalande fransman (lägligt spelad av den lika tilltalande & hyfsat unge franske skådisen Olivier Martinez, mest känd för rollen som Juliet Binoches motspelare i "Ryttare på taket") behöver bara le med vita tänder och ta emot den övermogna frukt som trillar i hans händer.

Motivet till varför Connie på ett kick (efter lite halvhjärtat motstånd) förvandlas från nöjd hustru till otrogen slampa är inte riktigt klart, men attraktionen och den fullkomligt ångande erotiska affär som tar vid är filmens utan tvekan starkaste kort.
Precis som i "9 ½ vecka", vars historia var ganska ointressant medan sexscenerna var banbrytande, är det den sensuella delen av berättelsen som berör. Diane Lane är lysande i sin febriga åtrå, sitt skuldfyllda smusslande och sin skräckblandade förtjusning över den egoistiska njutningen.
Det är ingen underdrift att säga att hon spelar ut övriga medverkande totalt.

Varken Martinez (som inom kort kommer att ha manövrerat ut Antonio Banderas som Hollywoods latino-lover nummer ett) eller Gere blir mer än bifigurer hur Lyne än vrider och vänder på storyn och tvingar in krystade förlopp för att fördömma otroheten.
Gere gör sitt bästa i rollen som medeltråkig, nedtonad och präktig familjefar och make, men även om han är lite till åren så är det inte direkt en roll som passar honom.
Visst är det intressant att han nu efter 50 förpassats från rollen som förste älskare till bedragen äkta man. Han konstaterade i en intervju nyligen att om det hade varit för 20 år sedan hade det varit självskrivet att han istället skulle spela den eldige förföraren.
Jag skall dock inte helt underkänna Geres insats, han har några stora ögonblick när han spelar ut den bedragnes hela känsloregister - från misstrohet till förvirring, vidare till raseri och slutligen bara totalt förkrosselse.

Naturligtvis urartar kärleksaffären allt mer, maken börjar ana oråd och Connie förfaller allt mer i sitt omoraliska leverne.
Till exempel gör hon det värsta en amerikansk kvinna kan göra, hon kommer för sent när hon skall hämta sonen efter skolan. Detta för att hon hängivit sig åt kättja med sin älskare mitt på blanka dagen.
Dessutom visar det sig att fransmannen inte är den enda som har växelvisa lojaliteter.
Dessa två "dramatiska" triggers är nog för att Lyne skall få växla in på sitt favoritspår och med hyttande pekfinger varna för illa det går om man hotar helyllefamiljen, det amerikanska samhällets fundament.

Det hade varit betydligt mer sofistikerat och snyggt om han hållit kvar spänningen genom subtiliteter istället för att genast ta fram storsläggan (eller annat behändigt placerat dödligt vapen) och förvandla filmen till en ledsam dussinaction med ologiska känslomässiga komplikationer.
Det blir i mitt tycke i det närmaste löjligt hur Lyne försöker pussla ihop historien för att rättfärdiga förgörandet av "det yttre hotet".
Är det inte typiskt amerikanskt så säg…


Innehållsförteckning:
Helyllefamilj
Kassa raggningsrepliker
Högläsning
Sex på en toalett
Ond bråd död
Ångande erotik
Sex på en bio
Krystad sensmoral
Sex i en trappuppgång
Amerikansk dubbelmoral
Årets hetaste fransman

Svensk premiär: 31 maj 2002

Mia Gustavsson : 02-05-30

 


 
> maila crew@bulldozer.nu