[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Uppdraget


Uppdraget
(The Recruit)

CIA. Smaka på ordet. Det har vi hört förr.
Vidare har vi sett massor med filmer där denna amerikanska underättelsetjänst spelar en central roll, och ofta en mindre smickrande sådan, som något utanför de folkvaldas kontroll. Hur som helst, "Uppdraget" försöker inte att måla CIA i elaka färger, utan försöker ge en bild av hur den ökända organisationen kan se ut.

Ur "Uppdraget"
James Clayton (Colin Farrell) och kollegan Lyala Moore (Bridget Moynahan) umgås utanför jobbet i "Uppdraget"
© Foto: Kerry Hayes / SF

För ovanlighetens skull har CIA öppnat sina dörrar lite på glänt för filmteamet då de antagligen tröttnat på att framställas som spioner med mörka solglasögon (som för det mesta ägnar sig åt lönnmord nere i Centralamerika nånstans utan hemmaregeringens vetskap).

"Uppdraget" fokuserar till en början på hur framtida CIA-agenter rekryteras, testas och utbildas.
James Clayton (Colin Farrell) är den unge man som filmen följer på hans väg från grön rekryt till NOC-agent. Denna typ av agent sitter inte som många andra i högkvarteret Langley i Virginia och krypterar, utan är ute på fältet med obefintligt skyddsnät. Det är en sådan agent som vi ofta tycker synd om i andra filmer, eftersom deras existens vid ett tillfångatagande helt skulle förnekas av USA:s myndigheter. Agentens eventuella död skulle också mörkas.

Unge Clayton har en mentor och fadersfigur vid sin sida i brist på sin riktige far som är död sedan många år tillbaka. Substitutpappan är den ärrade CIA-räven Walter Burke (Al Pacino). Clayton hinner också att bli kär mellan alla fadersråden och det är rekrytkollegan Layla Moore (Bridget Moynahan) som är föremålet för uppvaktandet. Eftersom hon tidigare medverkat i filmen "Coyote Ugly" så är jag fylld av fördomar mot henne. Även om hon gör en Oscarsinsats i "Uppdraget" så skulle jag aldrig upptäcka detta. Det kan ändå aldrig sudda ut min sorg, medkänsla och bitterhet över alla de inblandade i barfilmskalkonernas kalkon.

"Uppdraget" övergår till att bli en psykologisk thriller när agenterna är färdigdrillade. Det blir intriger och mord, fast allting sker på hemmaplan, vilket är uppfriskande när det gäller CIA-skildringar.
Annars är filmen rätt ordinär och bjuder inte på så mycket nytt.
Jag tycker inte om att veta vem skurken är för tidigt när det inte är meningen att man ska veta det. Jag vill inte heller veta hur allt dubbelspel kommer att utveckla sig. Några få små överraskningar samt Al Pacino är filmens största behållningar.

I tidigare recensioner för Bulldozer har jag nämnt hur Gene Hackman nästan aldrig gör en dålig rollprestation. Detsamma gäller Al Pacino.
"Insomnia", "En kvinnas doft", "Scarface", "Gudfadern", "Serpico", "Carlito´s Way", med flera, med flera... Kommentarer överflödiga.
Han har en glöd och närvaro som träffar perfekt, även om han ibland riskerar överspel i "Uppdraget", ungefär som det blev i "Djävulens advokat" emellanåt. Till skillnad från mitt resonemang om "Coyote ugly", skulle jag säkert aldrig märka om Al Pacino gör en dålig insats.
Världen är inte rättvis.

Bilden av CIA då? På sätt och vis kvarstår schablonen.
Fast man behöver inte alltid ha solglasögon på sig i sitt yrkesutövande tydligen.

Innehållsförteckning:
CIA-devisen: "Lita inte på någon"
Skaldjursmiddag
Nedkissade kläder
Boxningssäck

Svensk premiär: 4 april 2003


Jörgen Krüsell : 03-04-03


 
> maila crew@bulldozer.nu