[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Vinnare & förlorare

Vinnare & förlorare

Jag har länge varit sådär lagom skeptiskt inställd till den svenska filmindustrin att jag slutat hoppas på underhållning i någon form när jag stiger in i en biosalong för att se "en ny svensk film".
Självklart kan det vara en inställning lite väl cynisk för mitt eget bästa, men att förakta de typiska dramer och familjekomedier som vårt avlånga lilla land producerar hjälper mig från att bli besviken gång på gång.


Ur filmen "Vinnare & förlorare"
Så här glada är svenskar bara på film.
© Sonet

Och så var det även denna gång, då Kjell Sundvall hade galapremiär för sitt senaste alster. Alla var uppklädda, uppstylade och uppstoppade, och i lobbyn på Rigoletto bjöds det på stela leenden och fritt vin åt alla som ville vara med och leka Hollywood.
Inom mig grodde likgiltigheten och min självlärda skepsism.

Jag blev inte överraskad, och jag har svårt att tro att Sundvall lyckades förvåna någon i den fullsatta salongen med sin härligt mysiga vardagskomedi.
"Vinnare & Förlorare" är en film om de små människorna, de där lite misslyckade och missanpassade Dem, som man kan peka på offentligt, men sen hjärtligt identifiera sig med hemma framför videon när man är ensam.

Vi följer en travkusk, som också är pappa men mestadels har glömt bort det. Dottern bara ler utåt, instängd i sin ensamma 10-åriga kropp, helt utan tillgång till varken popularitet, nya gympadojor eller ett par fungerande ögon.
In i deras liv träder Helena, en singelkvinna med betoning på singel, som tillbringar sina dagar framför TV:n med sin ende vän Bullen, en hund med matsmältningsproblem. Där hon varje dag blir bättre på onödigt vetande med hjälp av Magnus Härenstam och "Jeopardy".

Historien är tunn. Man har lite fegt letat reda på de där typiskt tragiska sysselsättningarna, som att Helena jobbar i en bingohall i Sumpan i Stockholm.
Ni vet i en sån där svettig lokal i tantrosa kulörer, och med en sådan IQ-befriad arbetsuppgift som att rulla på hjulet, få ut en kula och högt läsa upp numret. "Bertil åttiosju. Åtta sjua." Och inte ens det klarar hon av, där har vi hela Frida Hallgrens karaktär i ett nötskal.
"All the lonely people, where do they all come from?"

Men lyckas man bara låta Helena bli bästis med en 10-åring vid namn Magda som är fel på alla sätt, då börjar det hända grejer i historien.
Magda har sedan hon var liten och skrynklig blivit tvingad av sin käre far att leka med hästar.
De finns överallt i hennes liv; som gosedjur, på kläder, gardiner och planscher. Men som det ofta kan vara är Magda inte alls intresserad av hästar.
Hon skulle helst av allt vilja ha lite vänner, se bra ut och, gud förbjude, vinna skolmästerskapen i löpning. Men hennes käre far Kusken är alldeles för upptagen med att förstöra sitt eget liv för att ägna tid åt sin dotter.
De leker familjeidyll varje dag, när de äter sin cappriciosa innan fadern stressar iväg till stallet och Magda ljuger om hur trevligt hon ska ha det med sina icke-existerande vänner.

De har lyckats få med allt som en svenskkomedi ska ha.
Kjell Sundvall balanserar skickligt på en lina mellan mysig familjefilm och Hollywood feel-good, utan att varken chockera, överraska eller trampa någon på tårna. Alla kan känna igen sig. Alla kan skratta.
Alla kan bli lite fuktiga i ögonvrån när stråkarna tar i lite extra i de emotionella scenerna.

Det är en film om att vilja vara en kärnfamilj, om att vilja leva ut sina drömmar men inte veta hur, att tro att man tänker på andra när man frodas i sin egoism. Om att vara ensam. Om att inte veta hur man går vidare. Att vinna eller försvinna. Fast i light-version.
Det är liksom lite för gulligt, lite för sockersött och alldeles för många storslagna bilder på gracisösa hästkroppar i motljus som inte känns helt berättigade, så att man nästan börjar undra om det är en fetisch eller en haschpsykos från fotografens sida.

Men jag satt inte och led eller höll på att somna under filmen.
Tempot flyter på bra, den är hyfsat snygg tekniskt och det är en bra och avslappnad dialog. Skådespeleriet är överlag godkänt, och Märta Färm som spelar Magda gör en enastående tolkning av hur det är att vara lillgammal och borttappad i vardagen. Det hinner till och med klämmas in några comic relief-karaktärer, som den långe bonden med rolig dialekt, eller hundvakten med en smått fixering vid avföring. Det flöt på. Även om jag inte var helt meddragen av stämningen och hann märka att det skavde i min håruppsätting några gånger så var det inte en komplett värdelös film.

Och visst, hade jag väntat mig något annat? Nej.
Det är väl det jag börjar ledsna på litet också, att svensk film aldrig vågar överraska. Det som är lite tragiskt med "Vinnare & Förlorare" är att jag anar lite smått att det är meningen att denna film ska vara lite "speciell".
Det kan vi glömma på en gång. Mys-pys, gosi-gos och en aha-upplevelse på slutet. Heja alla ni stackars tragiska svenskar, ni kan ni också!
Om ni frågar mig följer filmen den stora Manusboken slaviskt.
Men hey, välkommen till Svenska Filmindustrin.
Ta lite popcorn och var glad.

Innehållsförteckning:
Pizzamiddagar
Häst-mani
En svettig Bad Guy
Avsky för glasögon
En hästskötare med långa ben
Rosa byxor
Hundskit-analyser
Snygga närbilder på hästmuskler
En spelberoende farmor
Gympadojor


Svensk premiär: 28 januari 2005

Emma T Åberg : 05-01-28


 
> maila crew@bulldozer.nu