[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Populärmusik från Vittula

Populärmusik från Vittula

Det är så många saker som är omöjliga att tro på i den här filmen så det är nästan inte värt att försöka.
En diktare från Tornedalen blir en av Sveriges mest folkkära författare med en samling skrönor om utanförskapet i att som tornedaling inte höra hemma vare sig i Sverige eller Finland.
En filmregissör från Iran tar sig an att överföra berättelsen till vita duken. En film får världspremiär i Pajala. Ni hör själva, totalt fabulerande, och då har jag inte kommit till själva handlingen än.

Ur Populärmusik från Vittula
Rockmusiken kommer till Pajala
© SF

De flesta har väl läst, eller åtminstonde hört talas om "Populärmusik från Vittula".
En bok om att växa upp i gränstrakterna kring Torneälven och inte riktigt veta var man hör hemma. Kryddat med allt det där som vi älskar med livet i obyggden: supande, svårmod och riktiga karlakarar.

Som vanligt när böcker filmatiseras så är det inte allt som man blir nöjd med. Saker måste lämnas ut om inte filmen skall bli outhärdligt lång och givetvis så dyker det alltid upp någon som tycker att hans eller hennes favoritparti försvunnit. Med "Populärmusik för Vittula" är det så att även om jag läst boken, och tyckte den var mycket bra, så känner jag inte att jag direkt saknar något. Visst, jag vet på ett ungefär att vissa delar fick stryka på foten. Men det är inte som om berättelsen förlorar något på det.
Det är en samling skrönor och berättelser sammanbundna av en tunn röd tråd, det har det alltid varit och därför fungerar filmen alldeles utmärkt om man nu inte blir sur för att ens favoritparti försvunnit.

Rent grundläggande handlar det om pojkarna Matti och Niila och deras uppväxt i sextiotalets Pajala. Hur de bygger vänskapsband samt upptäcker rockmusik och flickor.
De kommer från två olika familjer, Matti från en lite mer avslappnad och varm familj där far och son kan sitta i förtroligt prat om vuxenlivets faror framför torktumlaren. Niila från en kall och hård laestadiansk familj där fadern Isak styr med en järnhand och slår in Gud och lydnad i sina barn.

Det som slår en allra mest med "Populärmusik från Vittula" är dock språkförbistringen. Och då menar jag inte att det talas en hel del finska och mienkieli i filmen, utan att ingen av skådespelarna tycks kunna få sin norrbottninska dialekt att sitta fast. Det är ett smattrande sammelsurium av skelleftemål, tornemål och andra norrländska dialekter. Dessutom hör man emellanåt stockholmaren lysa igenom hos vissa av skådespelarna. Det blir som vanligt i svensk film, rätt så lösa familjeband när folk talar med skilda dialekter inom familjen.

Nu ska inte en sån sak få kasta allt för stor skugga över "Populärmusik från Vittula". Det är en utmärkt film och har en hel del riktigt bra scener. Brölloppsfesten, ryss-Jussis stuga och när grabbarna första gången hör "Rock 'n' Roll Music" är lysande.
Björn Kjellman är fantastisk som skånske musikläraren Greger och Jarmo Mäkinen är så ruskig som Isak att rollen riskerar att förfölja honom i år framöver.

En mycket bra film både för folk som läst boken och för de som till äventyrs inte läst den men gärna får sig lite utanförskap och fylleslag till livs.

Innehållsförteckning:
Vänskap
Rock
Brudar
Svek
Ordentligt med hembränt

Svensk premiär: 1 oktober 2004

Harald Åberg : 04-10-02


 
> maila crew@bulldozer.nu