[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Walk the Line

Walk the Line

"När jag var en liten pilt sa min mamma jämt, var en skötsam kille och lek aldrig med pistoler. Men jag sköt en man i Reno, bara för att se på hur han dog."
Johhny Cash satt aldrig inne på Folsom, som bäst blev han häktad ett par gånger för bråk och narkotikainnehav, men den intensitet som han levererade sin sång "Folsom Prison Blues" med, fick tusentals interner över hela USA att se ut honom till deras artist.

Ur filmen "Walk the Line"
Mannen i svart, friar till sitt hjärtas dam.
© Foxfilm

Det är få musiker som haft ett så stormigt liv som muiskern Johnny Cash.
Han växte upp som son till fattiga bommulsfarmare och lärde sig sjunga genom mammans psalmbok. När han var tio år förlorade han sin bror i en olycka med en såg, något som plågade honom resten av livet.

När han väl slog igenom, och turnerade med tidiga rockstorheter som Roy Orbinson, Jerry Lee Lewis och Elvis Presley så hamnade Cash i ett långvarigt sprit- och narkotikamissbruk.

På senare tid gjorde han en comeback med plattorna inspelade på skivbolaget American Recordings, där han spelade nakna och avskalade covers av låtar som U2:s "One" och Nine Inch Nails "Hurt".

Att det görs en film om Johnny Cash är knappast förvånande. Han lyckades under sin livstid bli en ikon av sällan skådad dignitet. Med sin djupa stämma och sina ständigt svarta kläder behärskade han scenen och med sitt stormiga privatliv blev han mytstoff.

Som många andra biografiska filmer så har "Walk the Line" det problemet att det emellanåt luktar transportsträcka, särskilt i början av filmen.
Men efter hand får filmen allt mer liv och det är svårt att inte bli berörd av det livsöde som serveras oss.

Joaquin Phoenix
är suverän som den svårmodige Cash och Reese Witherspoon har defintivt lämnat "Legally Blonde"-filmerna bakom sig när hon gör June Carter med en oerhörd energi.
Att det är skådespelarna själva som sjunger i filmen är en sån där gimmick som aldrig upphör att fungera när det som här blir så jädra bra.
Phoenix har en fantastisk Cash-röst och levererar klassiker som "Folsom Prison Blues" och "Ring of Fire" med en självklar auktoritet. Det är svårare att bedöma Reese Witherspoon eftersom jag inte hört så många låtar med June Carter, men en bra sångröst har hon och hon gör ett lika fantastiskt jobb som sin motspelare.

Oavsett om man är en fan av Johnny Cash eller inte så är det värt att se den här filmen. Det är en stark berättelse om en svårt plågad man och hans väg till den frälsande kärleken, men utan att vara pekoral och kantad av sköna låtar.

Innehållsförteckning:
Svarta kläder
Svarta sinnelag
Droger
Självdestruktivitet
Livsgnista
Sann kärlek

Svensk premiär: 3 februari 2006

Harald Åberg : 06-02-03


 
> maila crew@bulldozer.nu