[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Walking Tall

Walking Tall

Walking Tall är något så märkligt som en remake inspirerad av en film baserad på en bok som bygger på en verklig händelse.
Det är kanske inte alla förunnat att ha sett den ursprungliga filmen om sheriff Beuford Pusser, men det är omöjligt att inte göra vissa jämförelser.

Ur filmen "Walking Tall"
The Rock tycker skurkens baklyktor måste åtgärdas.
© 20th Century Fox

Den ursprungliga "Walking Tall" från 1973 berättade historien om Buford Pusser, en man som återvände till sin uppväxtort någonstans i Tennessee bara för att finna den övertagen av allsköns korruption och annan ondska. Det var hor och spel i varje gathörn och som den rättrådige man Buford var så reste han sig upp mot skurkarna och gav dem på tafsen.

Buford Pussers främsta partytrick var att tälja till rejäla knölpåkar och dänga upp skurkarna med dem. Detta var ett tilltag han fortsatte med även efter han valts till sheriff. I Sverige skulle han blivit utsatt för en internutredning, men i USA blev han hjälte.

Eftersom Buford Pusser är ett riktigt fånigt namn har 2004 års "Walking Tall"-team valt att döpa om karln till Chris Vaughn, ett namn som visserligen låter mer heroiskt men också känns löjligt tillrättalagt. Man har också kortat ner filmen från originalets två timmar till ynka en och tjugosex.
Jag är visserligen en vän av korta filmer, men om man sett originalet och vet hur mycket av berättelsen man stympat för att få rum med historien på åttiosex minuter så inser man att här har saxen fått gå för hårt fram.

I rollen som Chris Waughn ser vi den alltid lika produktive The Rock, en Arnold för tvåtusentalet. Chris kommer hem från sin vända i arméns specialtrupper och upptäcker hur hela det lilla brukssamhället farit rätt åt pipsvängen sedan sågverket lagts ner. Nu är det bara kasino, knark och porr för hela slanten.

Till att börja med tycker inte Chris att det är hans problem, men när hans närstående dras in i smeten och sheriffen är så köpt man kan bli är det dags att rensa upp med besked. Det täljs knölpåkar och det gås till val och vips har staden fått sig en knölpåkssvingande sheriff som lovar att göra ett slut på brottsligheten.

Så långt är allt väl, och filmen håller sig någorlunda till sin föregångare. Det är efter detta som merparten av de fyrtio minuter som skiljer filmerna åt har klippts ur handlingen. För vad som följer är så löjeväckande linjärt och hattigt berättat att man nästan vill gråta. 1971 års "Walking Tall" var visserligen löjeväckande arketypisk i sitt hyllande av den amerikanske folkhjälten, den mytiske hämnaren som kommer in med sitt vapen i högsta hugg och rensar upp i det gudlösa träsket. Men den förutsatte inte att man som tittare trodde att två ensamma killar kunde ta sig an ett helt brottsyndikat.

Dessutom har man valt att frisera bort det som kanske är allra mest tragiskt med legenden om Buford Pusser ur 2004 års version. Hans hängivenhet i kampen mot droger och korruption ledde till att hans fru sköts till döds i ett överfall och senare kom även sheriff Pusser att avlida under suspekta omständigheter.

Här är det solsken för hela slanten. Trots att alla traktens skurkar skjuter både hus och sheriffkontor i tusen små bitar så klara sig inte bara Chris Vaughn, utan även hans mor, far, syster, systerson och hans bästa vän. Därtill även hans flamma strippan, som i ett utslag av filmhistoriens sämsta timing väljer, kvällen då Chris sitter på stationen och vakar en tillfångatagen knarklangare, att komma och rulla i sänghalmen med vår hjälte.

Skurken i dramat har simplifierats, något jag inte trodde var möjligt, för att möta den modernare tidens krav. Vilket gör att man redan från första sekunden fattar vilken slemm horbock han är. Att det tar så lång tid för The Rock att greppa situationen måste bero på att han fått huvudskador under sin fribrottningskarriär.

Slutstriden är även den våldsamt löjeväckande på ett sätt som får mig att längta efter 1973 års version. Nej...det var helt enkelt bättre förr, även om det inte var särskilt bra då heller.

Innehållsförteckning:
Storstryk
Rättrådighet
En american hero
Inget utrymme för subtiliteter

Svensk premiär: 16 juli 2004

Harald Åberg : 04-07-14


 
> maila crew@bulldozer.nu