[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - House of Wax

House of Wax

Att säga att "House of Wax" är en nyinspelning av klassikern med Vincent Price från 1953 vore att smäda femtiotalets skräckfilmsindustri.
Filmerna har mindre gemensamt än de bägge "Rollerball".
Men det är inte i skändandet av klassisk skräckfilm som "House of Wax" begår sitt största brott. Det är i det taffliga manuset, i det urusla skådespeleriet och i det faktum att Paris Hilton får göra filmdebut.

Ur filmen "House of Wax"
Arkitekturen är det mest spännande i hela filmen.
© Sandrew Metronome

Hilton, som tidigare enbart figurerat i "direkt till internet"-hemporrfilmer med genant stor spridning, spelar überslampan Paige. Att Paige kommer att dö förstår man inte bara genom att hon är en blond slyna, hon har dessutom en svart pojkvän och suger av honom i bilen på väg till en fotbollsmatch. Det finns inget hopp om liv för Paige i moralens USA.

Nåväl, även om man räknar Paris Hiltons gruvliga död som en pluspoäng för filmen så är det fortfarande en av årets sämsta hopkok.
Ett gäng kompisar ska åka på någon form av roadtrip från småstaden där de bor. De ska se en fotbollsmatch och Carly (Elisha Cuthbert) ska sedan flytta till New York för att jobba på modemagasin. En genväg visar sig bli en senväg och plötsligt måste alla campa ute i skogen. Mitt i natten störs de av att någon kommer och lyser på dem med sina bilstrålkastare och är allmänt tyst och obehagligt hemlig.
En trasig fläktrem och diverse äventyrande omfattandes en djup grop med döda djur senare så åker Carly och hennes pokjvän Wade (Jared Padalecki) tillsammans med inavelsmiffot som dumpar de döda djuren i gropen, han säger att det är hans jobb, till en närliggande stad för att köpa en fläktrem. Paris Hilton och de andra åker vidare för att se på fotbollsmatchen.

Nåja, kamratanda åsido, Carly och Wade kommer till den mest förtjusande lilla småhåla helt och hållet utförd i Art Decco-stil och förundras över att den är så komplett öde. De träffar dock bensinmacksföreståndaren i kyrkan där han närvarar vid en begravning. Efter en smula övertalning så går han med på att hjälpa dem när begravningen är klar.
Så, med en massa tid att slå ihjäl i den lilla spökstaden så går Carly och Wade på vaxkabinettet. Ett hus helt och hållet byggt i vax. Man får anta att solen sällan skiner i Art Decco-ville eftersom huset inte ser särskilt smält ut. Det bådar ett tag och mordorfilarhmonikerna spelar nånting i grus-moll i bakgrunden.

Hur som helst så börjar vaxkabinettets ägare, bröderna Bo och Vincent, löpa amok och gjuta in våra hjältar i vaxdockor. Gärna levande om tillfälle gives. Alla närvarande gör sitt bästa för att på diverse korkade sätt hamna i situationer där det blir enklare för galningarna att få tag på dem och ganska raskt är det bara två kvar. Carly är givetvis final girl och vem som blir hennes manlige motpart är inte särdeles svårt att lista ut när man ser filmen.

Att Paris Hiltons karaktär inte är meningsfull för filmens berättande inser man när hon aldrig någonsin tar sig till den lilla staden. På väg att undsätta sina strandsatta vänner beslutar nämligen hon och hennes kille för att de ska campa och ha sex istället, med mord som naturlig moralisk följd.

Det känns som om manusförfattaren inte har riktigt orkat anstränga sig utan bara försökt surfa fram lite på den nya vågen av teenslashers och istället för att ha ett intelligent manus så har regissören fått luta sig tillbaka på att alla antingen älskar eller hatar Paris Hilton. Givetvis borde sånt här skräp gå direkt till DVD, eller ännu hellre direkt till någon obskyr kabelkanal, men eftersom man lyckats fånga upp lite kändisar i rollistan så blir det biopremiär av det hela. Att vaxdockorna verkar mer levande än skådespelarna kanske inte bekymrar den tilltänkta målgruppen, men för den som vet att skräckfilm inte alltid varit synonymt med den sämsta tänkbara dynga så kan det här bli en plågsam upplevelse.

Innehållsförteckning:
Art Decco
Vaxdockor
Vaxhus
Vaxbrand
Vaxmanus
Vaxade kroppar
Plågsam förutsägbarhet och stereotypitet

Svensk premiär: 27 maj 2005

Harald Åberg : 05-05-27


 
> maila crew@bulldozer.nu