[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - recension - Windtalkers

Windtalkers

Eftersom japanerna var sådana sluga små snedögda djävlar kunde de knäcka varenda en av Amerikas hemliga koder under andra världskriget. Detta gjorde att en massa fina helylleamerikaner fick stryka med i lömska bakhåll och annat utländskt fanskap.
Till sist tog ett ljushuvud i Washington till orda och sa:
"Det finns ju inte en enda som fattar vad indianerna säger ändå, så kan vi inte använda deras språk som hemlig kod?"

Ur "Windtalkers"

Skjutande, sprängande, dödande och brinnande är filmens huvudingredienser.
© MGM

Sagt och gjort, man rekryterade en massa navajoindianer, eftersom deras språk allmänt ses som det mest obegripliga i världen, och succen var ett faktum. Problemet var bara att koden var betydligt mycket mer värdefull än de som tolkade den, vilket för en soldat i en spaningspluton inte är någon vidare garanti för anställningstrygghet.

Faktum är att varje navajokodare hade en kille med sig som ansvarade för att den stackars indianen inte togs levande av fienden.
Det här är egentligen ett ganska intressant stycke 1900-talshistoria. Det är också ett exempel på hur USA:s ursprungsbefolkning plockas fram och används när det passar staten och skuffas in i reservat resten av tiden.
John Woo
, som jag länge har hyst den största respekt för, är dock inte rätt man att spinna ut den berättelsen.

I korta drag handlar "Windtalkers" om vänskapen som uppstår mellan Joe Enders (en tvärgalen och väldigt cynisk stridis som tröttnat på att överleva i strider där hans mannar dör) och Ben Yahzee (den navajosoldat som Enders satts att skydda eller skjuta beroende på krigslyckan).
Bifigurer är Christian Slaters "Ox" Anderson och dennes navajoskyddsling Charlie Whitehorse, spelad av Roger Willie.

Ur "Windtalkers"

Charlie Whitehorse talar med kluven radiomast
© MGM


Nicholas Cage
som spelar Joe Enders är magnifik i rollen som levnadstrött soldat. Han spelar nästan över lika mycket som Peter Stormare (som gör ett inhopp som den sillätande furir Hjelmstad).
I vissa fall är Cage nästa uppe och dansar med de riktigt stora pojkarna i överspelsligan, Kiefer Sutherland och Al Pacino - som ju bägge kunnat passat för någon skojig biroll i Enders kompani.
Adam Beach, som spelar Ben Yahzee, är något mer dämpad.
Men måste karln le hela tiden?

Redan efter en ganska kort tid i salongen inser man vad som är felet med "Windtalkers".
Den är inte den film om de modiga kodtalarna den utger sig för att vara.
Den är inte heller den film om grabbig gemenskap under våldsam beskjutning som den skulle kunnat vara, eller b o r d e ha varit eftersom Woo stått för regin.
Istället är det en film om män som skjuts i bitar, sprängs lem från lem eller tänds eld på i nära två timmar.
Jag skyller på Steven Spielberg som ju drog upp riktlinjerna för hur krigsfilm skulle se ut när han återskapade invasionen i Normandie.
Men där "Rädda menige Ryan" var en enda lång plågsam tagning över slagfältet är "Windtalkers" ett smatter av bilder och kulspruteeld.
Det ökar kanske känslan av förvirring som säkerligen finns på ett slagfält, men det ökar också distansen för publiken till vad som pågår på bioduken.

Ur "Windtalkers"

Ben Yazee visar publiken varför windtalker sorterar under krigsfilm
© MGM


Det myckna stridandet, ja ja - det är ju en krigsfilm trots allt, gör att scenerna mellan stridssekvenserna blir till just detta, små mellanscener.
Lite som videosekvenserna i datorspelet "Command & Conquer" och med ungefär lika mycket känsla.
Den uppenbara moraliteten, som man nästan hade förväntat sig i den här filmen, är där men slarvas bort.
Det skjuts och bombas så mycket att man knappt hinner med att se hur Yahzee och hans navajokompis Whitehorse förvandlas från konstiga rödskinn till ett par av kamraterna i truppens ögon.

Jag är besviken, eftersom John Woo i mina ögon är den regissör som kanske bäst förenat djupa känslor, moraliska frågor och oförbehållsam action i sina tidiga filmer.
Som krigsfilm betraktat är dock "Windtalkers" lite bättre.
Det sprängs och skjuts och bränns så det står härliga till och budgeten är hög. Japanerna är små konstiga sadister som torterar fångar och hugger huvudet av snälla amerikaner med sina krökta svärd.
Allt man kan önska sig med andra ord.
Jag skulle placera "Windtalkers" på en plats någonstans mellan "Den tunna röda linjen" och "Pearl Harbor".
Där den ena är hyllad, vacker och näst intill outhärdligt seg och den andra är hypad, fånig och outhärdligt seg.
"Windtalkers" är åtminstonde inte seg och har inga fåniga ungar i inledningssekvensen.

Innehållsförteckning:
Mannamod
Morske män
Inlagd sill
Minfält
Eldkastare
Kulsprutenästen

Svensk premiär: 9 augusti 2002

Harald Åberg : 02-08-09


 
> maila crew@bulldozer.nu