[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> hört - musik - recension - 50 cent


50 cent - "Get rich or die tryin"

De senaste månaderna har tjugosexårige Curtis "50 Cent" Jackson från Queens N.Y. varit den mest omtalade artisten i USA.
Förväntningarna på nysläppta albumet "Get rich or die tryin" har varit enorma och nått proportioner som endast kan jämföras med Snoop doggs "Doggystyle" och 2Pacs första Death row-release "All eyez on me".


50 cent har upplevt det mesta som de flesta rappare idag bara pratar om.
Hans mamma dog när han var tre, pappan stack när han var åtta.
Han vet mer om New Yorks knarkhandel och kriminalitet än någon annan.
Han har knivhuggits, suttit i fängelse, skjutits ett flertal gånger och anhållits för olaga vapeninnehav.
1999 släppte han singeln "How to rob" där han med en rejäl dos humor detaljerat beskriver hur han rånar kända rapartister på deras juveler. Flera av dessa hade svårt att dra på smilbanden åt skämtet.
Mordhoten duggade tätt, han knivhöggs på en klubb och blev senare skjuten med nio skott som han mirakulöst överlevde.
Skivbolaget Colombia bröt kontraktet och debutalbumet frös inne.
50 Cent gick under jorden och fortsatte med så kallad. mix-tape-inspelningar.
"Patiently waiting", ett av spåren på nya plattan handlar just om hur han länge väntat på sitt genombrott.
"It seems like my flow been hot for so long, if you think I´m fucking fall off you´re so wrong"

När Eminem började uttrycka sin beundran av den hårdkokta gangsterrapparen och senare handplocka honom till sitt Shady/Aftermath stall, tog hypen kring 50 Cent åter fart. Han introducerades planenligt på filmmusiken till "8 mile" där han med sin kaxiga attityd och kontroversiella texter fick sig att framstå som den hetaste rapparen av alla.

"Get rich or die tryin" uppfyller nästan förväntningarna.
Framför allt är den mycket viktig i sin egenskap som en naturlig motreaktion mot den pop-influerade hip-hopen som når den breda massan idag.
Beatsen är enkla. Syntslingorna är ibland dystrare och mörkare än Mobb Deeps djupaste depressioner.
Ihop med 50s släpande mörka och något halvsjungande röst blir resultatet något unikt som inte hörts förut. Det är skitig minimalistisk östkust hip-hop från 90-talet i modern tappning, precis vad den här branschen behöver.

Här finns ingen "How to rob part 2" men på skivans bästa spår "Many men", möter vi 50 Cent stärkt av tragedier och motgångar.
Han räds varken döden eller personerna som satt ett pris på hans huvud.
Han spottar ur sig hot utan att nämna några namn.
"I put a hole in a nigga för fuckin with me, my back on the wall and you gon´ see..."

Förstasingeln "In da club", "Heat" och "If I can't", alla producerade av Dr Dre, sticker ut något från de annars mörka tongångarna och svänger mer än något annat som hörts på länge.
Eminem visar upp höga producentkvaliteter, redan nämnda "Patiently waiting" och "Don't push me" tillhör några av skivans starkaste spår.
Eminem själv medverkar på båda. Andra favoriter är "What up gangsta", "Back down" och "High all the time" där han på den sistnämnda utmanar Jay-Z och Nas om titeln som New Yorks kung.
Dessutom återfinns klockrena "Wanksta" som bonusspår.
Det enda svaga spåret på skivan är "21 questions", med Nate Dogg på refrängen. Det låter lite för mycket västkustfunk för att passa 50 Cents hårda stil.

När hip-hop-året 2003 summeras kommer 50 Cent att utses till årets utropstecken alla kategorier.
870.000 sålda skivor på fem dagar och framför allt en mycket bra platta talar mycket för det. Ordet klassiker ligger nära till hands.

Innehållsförteckning:
Hell on earth
2Pac utan politisk medvetenhet
Hype
Hårt
Fet bas
Klassiker?


Jörgen Palm : 03-02-23


 
> maila crew@bulldozer.nu