[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> hört - musik - recension - konsert - Bruce Springsteen


Bruce Springsteen

Globen, Stockholm 2002-10-24

Efter att tillbringat en natt på ett liggunderlag i augusti var det dags att nu, 24 oktober, skörda frukterna av detta.
Ett så gott som fullsatt Globen.
En scen utan utsmyckningar som utlovar rock'n'roll och inget scenshowstjafs. Jag, Butta, Tuppen, Räkan, Jösse, Fritte, Petra och Secke var beredda. Vi väntade och väntade.
Till slut kom han så med sitt E street band - Bruce Springsteen.

Det sparkade i gång med "The rising" från senaste skivan med samma namn.
I den inledande vevan fick också en klassiker som "No surrender" plats. Publiken kändes lite trögstartad, men vaknade till allt eftersom.
Det verkar vara svårt att få till det där riktiga trycket i Globen, huvudstadens alldeles egen förväxta golfboll.
Irriterande också med allt spring mellan bänkraderna under konserten.

Efter ett par låtar, nytt blandat med gammalt, är det tydligt att bandet är tajt och samspelt. De verkar trivas tillsammans.
Fullt ös varieras med lugnare perioder och inslagen av arabiskinspirerade toner från nya skivan känns fräscht. När Bruce Springsteen så tar ton om en tom himmel tillsammans med sin livskamrat, Patti Scialfa, då tystnar globen. Munspelandet från Bruce är så vackert.
Det är nästan häftigare när 15.000 håller knäpptyst än när de sjunger med. Allsången kommer dock igång på allvar när vi alla får sjunga "Waiting for a sunny day".
Clarence Clemons kommer igång med sin saxofon som mer som ser ut som en blockflöjt framför hans stora kropp. Publiken jublar allt högre.

Ungefär halvvägs in i konserten kommer då höjdpunkten för mig då min favorit "Badlands" spelas från LP:n "Darkness on the edge of town".
Refrängen sjungs och i samma ögonblick tänds ljuset i Globen.
Jag sitter precis ovanför parkett och det är häftigt att se hur publikhavet där ner böljar som högt gräs i vind. Fan vad många vi är, tänkte jag.
Sedan presenteras äntligen bandet.
Många av namnen i E-street band känner de flesta av oss fans till.
Little Steven, Nils Lofgren, Roy Bittan och så vidare.
Jag tänkte i stället pusha för kvinnorna på scen som omväxling.
Patti Scialfa har en väldigt vacker stämma och behöver inte skämmas för sig, men sedan har vi också Soosie Tyrell på fiol och bakgrundskör.
Upptäckte hennes fiolspel på "The ghost of Tom Joad"-skivan och är glad att hon är med här. Jag gillar att man på en sån här rockkonsert även kan lyfta fram fiolen och det görs på ett bra sätt.
Det lyste spelglädje om henne och övriga bandet med förstås.

Konserten fortsätter att varva lugna partier med snabba och helt plötsligt är allt över. Vi lyckas få in hela gänget på ett extranummer.
"Dancing in the dark" får golvet under mig att gunga för första gången den kvällen. Är Globen månne på väga att rulla ned i Östersjön?
Tyvärr håller inte Bruces röst riktigt, utan det blir en del pratsekvenser om man jämför med hur den lät från början, men det är 20 år sedan förstås..
När så "Born to run" spelas så är det full fart både på de flesta i publiken och bandet. Vi blir sen än mer nöjda när Bruce och co kommer in igen för en andra extranummerrunda.

"My city of ruins" som rör 11:e septemberkatastrofen inleder om jag minns rätt, vilket skrämde mig då han avslutat med den tidigare på turnén. Så icke nu.
Vi får höra Vietnamprotesten "Born in the USA" och vill som Springsteen ha fred på jorden. Sedan öser det på med "Thunder road" och det känns som den låten nog var det mest fulländade spelmässigt denna afton, en mycket bra version. Till slut är så allting de facto över och nöjd vandrar jag hem med en löpsedel i ryggsäcken som skriker: "Jag var där!"

Det värker lite i min nacke eftersom jag är kille och bara kan göra en sak åt gången. Jag kunde aldrig bestämma mig om jag skulle se på scenen eller på videoskärmarna. Det blev som en tennismatch i speed metal-tempo.
Men det var värt det!

Citat under kvällen (förmodligen från såna jag känner utom en):
"Clarence Clemons står mest och spelar gurka" (Nja...)
"Oj, är det Öppna landskap?" (Nej, det var det inte)
"Hoppas han spelar Final countdown" (noll koll!)
"Steve. It´s time to go back to the hotel and watch some porn on TV" (Springsteen i ungefärligt citat till Steve van Zandt)

Kändisspotting:
Tomas Brolin med uppknäppt skjorta.
Jonas Thern, som tömde sin blåsa i en buske bredvid en av mina kompisar efter konserten. Det är stort!
Brucefanset Mona Sahlin.

Innehållsförteckning:
Hutlöst dryra t-shirts (över 300 spänn!!!!)
Hutlöst dyra kepsar (över 300 spänn!!!)
Hutlöst dyra svartabörsbiljetter (över 3000 spänn!!!)
Hutlöst ös


Jörgen Krüsell : 02-10-25


 
> maila crew@bulldozer.nu