Bob Dylan
Globen, Stockholm 2003-10-11

En sådan här recension av en konsert känns svår att skriva.
Det känns som om jag vill ha koll på den artist jag är och lyssnar på för att undvika ytlighet och i stället framstå som en kunnig recensent.
Nu blev det inte alls på det sättet denna lördagskväll innanför Globens skal. Jag är nästan bara bekant med Dylans tidiga låtar, alla klassiker som var och en gjort covers på numera.

Bob Dylan © Sony Music

Förberedde min okunskap genom att ha penna och block framme för att kunna göra anteckningar om det var låtar jag inte kände igen.
Lönlöst skulle det visa sig eftersom det blev en konsert med bara okänt material ända tills extranumren. Dessutom tappade jag pennan efter fyra låtar, som då träffade en annan åskådare i nacken varefter den försvann någonstans i mörkret. "It´s gettin´dark, too dark for me to see" - Dylandska textrader som kändes passande just då även om de ej sjöngs under konserten. Min lärdom av pennincidenten är att i fortsättningen alltid ha med en extrapenna. Vad han som fick pennan i nacken lärde sig vet jag inte.

Anledningen att jag gick och såg Bob Dylan är just Bob Dylan, rockpoeten och textsnidaren.
"Knockin´on heavens door", "Mr Tambourine man", "Blowing in the wind" med flera är ju alla Dylans från början även om det är lätt att glömma bort. Tänkte att det skulle vara kul att se en levande legend vars låtar betytt så mycket för musikutvecklingen. Nu visade det sig att jag inte skulle komma att se mycket av den ryskättade amerikanen eftersom videoskärmarna var nedsläckta.
Bob Dylan var en otydlig gestalt långt borta vid scenhorisonten.
Lärdom nummer två för mig var att inte glömma kikaren nästa gång.
Så för mig kom det här att bli en musikalisk upplevelse och suddiga synintryck. Det första som slog mig i konsertens inledning var att Bob Dylan är rockigare än jag trodde. Första låten var riktigt svängig och bra. Det visar sig under konsertens gång att bandet är bra på det här med musik.
Bob Dylans munspelande är örongodis. Många av låtarna är riktigt bra, men ett par sega bluesinfluerade låtar drar ner betyget lite grann. Ett stort minus också för ljudet. Vem som är orsak till detta aber vet jag inte, men mycket av det som Dylan själv sjöng gick inte att uttyda. Denne man har visserligen en speciell sångröst, men det var till och med så att refrängen i "Like a rolling stone" knappt ens gick att uttyda. Sludder eller kasst ljud, nånting var det.

Inklusive en extranummeromgång så håller konserten bara på i drygt två timmar. Det är oacceptabelt att lägga över fyrahundra spänn på sånt.
Att Bob Dylan inte är någon publikfriare har jag fått intryck av förut, men varför då ens turnera? Idag räcker det tyvärr inte att bara låta musiken prata.
Under hela konserten pratar Bob Dylan en gång och det efter första extranumret. Efter "Like a rolling stone" lyckas Bob Dylan presentera bandet i alla fall.
Något mer får man inte höra honom säga överhuvudtaget.
Jag vet inte, men nog kan man väl få höra ett "thank you" eller "nice to be here" i alla fall. För mig är tanken med en konsert att i alla fall få mer än bara sitta hemma vid skivspelaren. Det jag var med om nu var en gemensam skivlyssning i ett välfyllt Globen där kontakt mellan Dylan och publiken saknades. Nog måste väl det vara fler än jag som kände sig lurade på konfekten efter den här spelningen?

Innehållsförteckning:
"All along the watchtower"
Inget "unplugged" från en av genrens skapare.
Mycket snygga ben snett framför mig till höger
SMS:ande tupp
Vacker steel-guitar i låt nummer två

Jörgen Krüsell : 03-10-12