|
Europe
Hovet, Stockholm 2004-10-21
Jag var inget stort Europe-fan när de var som störst
under åttiotalet. Deras vuxenanpassade hårdrock kändes
för tam och ofarlig.
Det var bara nåt jag sa, för egentligen gillade jag den
där melodiösa pudelrocken, men hade en image att försvara
då.
Nya tider nu i det gamla hockeytemplet Hovet när Europe ska
hålla konsert.
Deras återförening har inneburit en ny skiva, så
självklart blir det ett par låtar därifrån
i marknadsföringssyfte. De flesta i publiken har inte hunnit
lyssna in sig på det nya materialet, utan väntar tålmodigt
på åttiotalshitsen.
För min del tyckte jag gamla Europe var bäst.
Därför vaknar jag till först när låt nummer
fyra spelas. "Wings of tomorrow" från skivan
med samma namn är bra och framförs på ett tungt
sätt som tilltalar mig. När gamla pärlan "Seven
doors hotel" sedan spelas, så ser jag i efterhand
att jag klottrade ner ett "sådärja!" i mitt
anteckningsblock. Som grädde på rockmoset följer
sedan "Heart of stone" och "Hero"
där ett bra framförande lyfter denna tunga ballad.
"Släng dig i väggen Yngwie Malmsteen",
utbrister en av mina konsertkamrater och visst stämmer det
när John Norum låter fingrarna gå kontrollerad
massaker över strängarna i en instrumental låt.
Harmoni och stum tystnad stavas Hovet just då. Att Norum är
fena på gitarr visste jag sen förut, men att se det med
egna ögon höjer upplevelsen förstås.
När "Scream of anger" bara slaktar sig fram
genom arenan, så hade även mitt tonårsjag nickat
gillande åt hur hårt, tungt, vasst och rappt det låter.
Efter dånande samt lätt tröttsamma allsångsobligatoriet
"Carrie" och lite eldsflammor i "Flames"
är det dags att på allvar smöra in sig hos hela
hovetpubliken. "Cherokee" görs otroligt tajt
och bra. Det är inte alls förvånande att hela arenan
står upp och bara rådiggar. Partylåten 1 följs
av partylåten 2 och då menar jag "Rock the night".
En bomb smäller och det är sånt bastryck i låten
att mina brallor håller på att blåsa av.
Sedan händer det.
Sångaren Joey Tempest tror för mycket om sig själv
när han rusar runt på scenen. Han snubblar, nästan
ramlar, och nåt händer med en kabel på golvet.
Ljudet är helt borta och publiken får hålla låda,
så det är tur att låten är så pass känd
bland alla. Herr Tempest mästrar inte situationen helt perfekt,
utan blir lite ställd. Det enda som ger ljud ifrån sig
är Ian Hauglands trummor, men utan förstärkare
låter det som tamburiner á la frälsningsarmén.
Nåväl, ljudet hittar fram igen efter en stund och när
"Rock the night" tar slut är stämningen på
topp. Bara att knyta ihop med några hits till, tänker
jag.
Bandet kliver av scenen och klappas in för extranummer och
gör bort sig rejält! Man börjar spela material från
nya skivan! Vad händer då? Jo, nästan alla i publiken
sätter sig ner förstås. Lugnet sänker sig när
det allt för fräscha spelas utan att det för den
skull är dåligt. Kära Upplands Väsby-band,
marknadsföring kontra publikens behov är inte alltid så
lätt.
Att man som väntat avslutar med "The final countdown"
och väcker lite liv med golvfyrverkerier och studshoppande
räddar inte situationen helt.
Publiken var helt i Europes våld, men ett självmål
ett stenkast från Söderstadion fick finalen att bli bra
mycket taffligare än vad det kunde varit.
Förresten, var fanns "Open your heart", "Dreamer",
och "On the loose" någonstans?
Innehållsförteckning:
Idiotrökare bakom mig
Fritte, Kuben, PB, Stina, Butta, Petra; Räkan, Anna Secke,
Jenny, Geten, Tuppen, å så jag.
Trumpinnar och mikrofonstativ i luften
Jörgen
Krüsell: 04-10-22
|
