[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> hört - musik - recension - konsert - Europe


Europe

Hovet, Stockholm 2004-10-21

Jag var inget stort Europe-fan när de var som störst under åttiotalet. Deras vuxenanpassade hårdrock kändes för tam och ofarlig.
Det var bara nåt jag sa, för egentligen gillade jag den där melodiösa pudelrocken, men hade en image att försvara då.
Nya tider nu i det gamla hockeytemplet Hovet när Europe ska hålla konsert.

Deras återförening har inneburit en ny skiva, så självklart blir det ett par låtar därifrån i marknadsföringssyfte. De flesta i publiken har inte hunnit lyssna in sig på det nya materialet, utan väntar tålmodigt på åttiotalshitsen.
För min del tyckte jag gamla Europe var bäst. Därför vaknar jag till först när låt nummer fyra spelas. "Wings of tomorrow" från skivan med samma namn är bra och framförs på ett tungt sätt som tilltalar mig. När gamla pärlan "Seven doors hotel" sedan spelas, så ser jag i efterhand att jag klottrade ner ett "sådärja!" i mitt anteckningsblock. Som grädde på rockmoset följer sedan "Heart of stone" och "Hero" där ett bra framförande lyfter denna tunga ballad.

"Släng dig i väggen Yngwie Malmsteen", utbrister en av mina konsertkamrater och visst stämmer det när John Norum låter fingrarna gå kontrollerad massaker över strängarna i en instrumental låt. Harmoni och stum tystnad stavas Hovet just då. Att Norum är fena på gitarr visste jag sen förut, men att se det med egna ögon höjer upplevelsen förstås.
När "Scream of anger" bara slaktar sig fram genom arenan, så hade även mitt tonårsjag nickat gillande åt hur hårt, tungt, vasst och rappt det låter.

Efter dånande samt lätt tröttsamma allsångsobligatoriet "Carrie" och lite eldsflammor i "Flames" är det dags att på allvar smöra in sig hos hela hovetpubliken. "Cherokee" görs otroligt tajt och bra. Det är inte alls förvånande att hela arenan står upp och bara rådiggar. Partylåten 1 följs av partylåten 2 och då menar jag "Rock the night". En bomb smäller och det är sånt bastryck i låten att mina brallor håller på att blåsa av.

Sedan händer det.
Sångaren Joey Tempest tror för mycket om sig själv när han rusar runt på scenen. Han snubblar, nästan ramlar, och nåt händer med en kabel på golvet. Ljudet är helt borta och publiken får hålla låda, så det är tur att låten är så pass känd bland alla. Herr Tempest mästrar inte situationen helt perfekt, utan blir lite ställd. Det enda som ger ljud ifrån sig är Ian Hauglands trummor, men utan förstärkare låter det som tamburiner á la frälsningsarmén.
Nåväl, ljudet hittar fram igen efter en stund och när "Rock the night" tar slut är stämningen på topp. Bara att knyta ihop med några hits till, tänker jag.
Bandet kliver av scenen och klappas in för extranummer och gör bort sig rejält! Man börjar spela material från nya skivan! Vad händer då? Jo, nästan alla i publiken sätter sig ner förstås. Lugnet sänker sig när det allt för fräscha spelas utan att det för den skull är dåligt. Kära Upplands Väsby-band, marknadsföring kontra publikens behov är inte alltid så lätt.

Att man som väntat avslutar med "The final countdown" och väcker lite liv med golvfyrverkerier och studshoppande räddar inte situationen helt.
Publiken var helt i Europes våld, men ett självmål ett stenkast från Söderstadion fick finalen att bli bra mycket taffligare än vad det kunde varit.
Förresten, var fanns "Open your heart", "Dreamer", och "On the loose" någonstans?

Innehållsförteckning:
Idiotrökare bakom mig
Fritte, Kuben, PB, Stina, Butta, Petra; Räkan, Anna Secke, Jenny, Geten, Tuppen, å så jag.
Trumpinnar och mikrofonstativ i luften

 

 

Jörgen Krüsell: 04-10-22


 
> maila crew@bulldozer.nu