[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> hört - musik - recension - Freeway


Freeway - "Philadelphia Freeway"

"Roc-a-fella" må vara en av hiphopens mest framgångsrika skivetiketter. Men faktum är att bolagschefen Jay-z gjort fler misslyckade än lyckade rekryteringar till sitt imperium.

Omslag "Philadelphia Freeway"Memphis Bleek lanserades som "den nya och förbättrade Jay-z", men har efter sex år i stallet inte varit i närheten av chefens kapacitet.
Amil utklassades av rivalerna Foxy Brown och Lil' Kim och föll snabbt i glömska.
R&b-duon Christion, trots en bra skiva, floppade och har inte hörts av sen dess.
Shawn Carter verkar ha lärt av sina misstag och riktar numera in sig på främst etablerade artister som MOP, Ol' Dirty Bastard och Cam'Ron som alla signats till "the roc".

Desto intressantare är värvningen av den mindre kände Freeway, en tjugotreårig shiamuslim från Philadelphia. Han introducerades på låten "1-900-hustler" från Jay-z:s underskattade album "The Dynasty", där han med sin energiska och fängslande gråtrap sopade mattan med sin chef.
Ett mindre genombrott kom förra året. Tillsammans med mentorn Beanie Sigel och ett koppel mindre kända phillybaserade rappare släppte han då briljanta "State property". Ett homogent album med starka influenser från äldre soul och hiphop.
I jämförelse med den känns debuten "Philadelphia freeway" aningen spretig. Här blandas olika musikstilar. Skön tillbakalutande retrohiphop avlöses av antingen järnbetonghårda undergroundbeats eller futuristiska syntorgier.
Kulmen nås när Mariah Carey dyker upp i den sockersöta "You got me".

Att kommersiella storheter som Carey, Snoop Dogg, Nelly och Faith Evans delar scen med Freeways underjordskollegor, förstärker detta intryck.
Bortsett från helhetsintrycket är "Philadephia Freeway" en riktigt bra skiva och på de soulinspirerande spåren är Freeway som bäst.
På öppningsspåret "Free", över en sampling av upprepad körsång, diskuterar han kring ordet fri och dess innebörd för olika människor i olika livssituationer. Den avlöses av den mer upptempo och discoinspirerande "What we do...". Temat är människors handlingar som inte alltid är de rätta, men nödvändiga för överlevnadens skull.
Det går upp för mig att killen verkligen har något vettigt att säga. Han delar självklart med sig av sitt brokiga förflutna som knarklangare och fängelsekund, inte skrytsamt men på ett ödmjukt sätt.

Definitionen "educated thug rap" faller mig på läppen.
Tunga och dansanta duetten med Faith i "Don't cross the line" och den ännu tyngre "Life" med Sigel i andrafilen, tillhör också favoriterna.
Bäst är ändå avslutningen där det radas upp känsloladdade hits som "Victim of the getto", "Alright" och "Hear the song" men framför allt balladen "You don't know". Den är en skildring av ghettots positiva och negativa sidor. Inte särskilt originellt men Freeway framför sin självupplevda berättelse med sådan känsla och inlevelse att den är omöjlig att värja sig emot.
Hiphop när den är som bäst.

I efterskalven av 50 Cents genombrott har övriga rapvärlden börjat återhämta sig. Freeway är ett tydligt tecken på det. Vill passa på att flagga för Gangstarrs kommande "The ownerz".
Dessutom ryktas det att Nate Dogg har något nytt på gång. Spännande!


Jörgen Palm : 03-05-12


 
> maila crew@bulldozer.nu