[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> hört - musik - recension - Nas


Nas - "God's son"

Med 2001 års strålande comebackskiva "Stillmatic" visade Queenssonen Nasir Jones att han fortfarande var en lyrikalistisk kraft inom hip-hopen.
Ända sen 1994 och debuten "Illmatic", av många ansedd som en av de viktigaste skivorna någonsin i genren, hade kritiker skrivit ner det mesta Nas satt sitt namn på och hävdat att denne inte var kapabel att göra en ny "Illmatic".


Omslag "God's son"Kritiken var delvis befogad.
Nas
utvecklades från att ha varit den mest kreativa och viktigaste "reportern" från ghettots gator, alltid med intelligenta samhällsskildrande texter, till att anamma den mer trendriktiga maffiainspirerande hip-hopen. Nasty Nas blev Nas Escobar och det påverkade honom negativt.
"Stillmatic" placerade en pånyttfödd Nas åter på New Yorks hip-hoptron.
I somras släpptes även "The lost tapes", en samling outgivna spår från åren 97-99. Paradoxalt nog mycket bättre än det han släppte under den perioden.
Ryktet säger att materialet inte ansågs kommeriellt gångbart och därför ratades av skivbolaget Colombia.

När man trodde att Nas peakat släpper han "God's son".
Med den befäster han positionen som den största historieberättaren i genren men, vågar jag påstå, även som en av de största textförfattarna i hela musikbranschen. Det handlar om ord och poesi, inte om vilka producenter och gästartister som medverkar.
I "The Cross", skivans kanske starkaste spår berättar Nas om sin långa lidelsefulla och visdomsgivande väg till toppen. Utan att nämna några namn tar han sikte mot alla R'n'B- och popinfluerade rapartister.
"There's a new king of the streets. I was the old king of the streets that y'all once hated, and now I reinvented myself and y'all waited".

På blytunga och mullrande förstasingeln "Made you look", som musikaliskt får en att minnas hip-hopens guldår och Public Enemys "Welcome to the terrordome", rappar Nas "You a slave to a page in my rhymebook" adresserat till alla falska wannabees.
Över en slinga tagen från en känd Beethoven-symfoni ges på "I can" en föreläsning i de svartas historia och riktar sig till yngre generationen.
"If the truth is told the youth can grow, they learn to survive until they gain control, nobody says you have to be gangstas and hoes, read more learn more change the globe".
Den kan vara en av de viktigaste raplåtarna någonsin.

Avslutningen på skivan är något mer melodiös.
Nas sänker tempot något, utan att tappa i närvaro och fokusering.
På den akustiska balladen "Thug mansion" medverkar den sen länge bortgångne Tupac Shakur. Hans närvaro är kusligt påtaglig och när han rappar "dear mama don't cry your baby boy's doin good, tell my homies I'm in heaven and it ain't got hoods, saw a show with Marvin Gaye last night…" får en att fundera vad som verkligen hände den där septembernatten i Las Vegas 1996.

I duetten med Alicia Keys på "Warrior song" ger de en ny definition av ordet krigare, som nödvändigtvis inte behöver vara en kamouflageklädd soldat med vapen i handen. Keys och Nas gör här kanske årets soul/rap samarbete.
"God's son" är Nas bästa någonsin och består av 60 minuter högkvalitativ musik. Senaste skiva jag hörde av den här kalibern var Dr Dres "Chronic 2001" från 1999, då förstår ni hur bra det här är.

Innehållsförteckning:
Samhällskritiska texter
Tupac Shakur
Blytung förstasingel
Beethoven
Public Enemy-vibbar


Jörgen Palm : 03-01-16


 
> maila crew@bulldozer.nu