[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> hört - musik - recension - konsert - Ulf Lundell


Ulf Lundell

Skansen, Stockholm 2003-07-17

För vilken gång i ordningen jag ser Ulf Lundell på vackra Solliden, Skansen, vet jag faktiskt inte.
Julaftnarna med Kalle Anka är fler, men nog kommer Lundellkonserterna som god tvåa. Jag törs helt enkelt inte missa det hela eftersom nåt hemskt kanske händer då.

Vidskepelse eller ej, med mig på konserten fanns ytterligare tre svarta katter under stegen och dessa var Kuben, Tomas, och Lena.
Vädret var underbart. Mycket publik på ett Solliden med utsikt över Stockholm är bland det vackraste som går att hitta. Allt kändes bra som vanligt och endast fyra minuter för sent så körde konserten igång.

Lundell körde sin vana trogen en hel del låtar med Stockholmsanknytning eftersom vi alla befinner oss där just då.
"Stockholms city" spelades tidigt, men kändes lite lam. Jag har för övrigt aldrig kunnat ta till mig den låten. Ungefär här någonstans tappade jag fokus på konserten eftersom ett litet slagsmål bröt ut bakom mig.
"Jävla Östermalmsmiffo", vräkte en stor galen bult ur sig till en stackars smal kille med page som snabbt tog till flykten.
Klasskampen lever tydligen även på en glad dag som denna.
Mera Stockholmsanknytning i låtutbudet…

"Rom i regnet" ljöd över nejden och kändes fräsch och bra trots sin aktningsvärda ålder på 24 år.
Efter romregnet kommer så en grymt bra låt och jag känner inte ens igen den! Pinsamt kanske, men den låtskatten får jag söka tag i på något sätt…
I och med "Chans" och ett taktfast trummande så börjar äntligen publiken att vakna till. Uppvaknandet följs av allsång i "Sextisju, sextisju" och en helt okej sommarkonsert börjar allt mer ta form.
Överraskande nog fick jag också denna kväll höra "Halvvägs till havet" och den görs väldigt bra. Lite omändrad, lite lugnare, med ett vackert gitarrsolo, så håller jag den nog högst denna kväll.

När sedan trotjänarna om en förlorad värld och hur folket byggde landet tonat ut så står det klart att låtvalet ändrats en hel del sedan Varbergspremiären.
Tempot i Stockholm är överlag högt och "När jag kysser havet" får räknas in i den kategorin med. "Hej älskling" är alltid bra och när Uffe sjunger "Gå ut och va glad" så har ett slagsmål till ägt rum.
Inte alla i publiken lyssnar på vad Lundell säger.

En del trista låtar till trots så rullar kvällen på och första extranumren blir "Den vassa eggen" samt "(Oh la la) jag vill ha dig".
Den sistnämnda ger mest publikrespons.
De flesta står och hoppar med viftande armar som för att flaxa iväg.
Det går inget bra, men till slut blir det extranummer igen i alla fall.
Det handlar åter om kärlek. "Livet vaknar längs hennes väg" är de vackraste ord som nånsin skrivits till en kvinna tycker jag och detta får man höra i "Hon gör mig galen" som är bra arrangerad som alltid.
Refrängerna tar publiken hand om på ett bra sätt.
När så Lundell sjungit "Älska mig rått och romantiskt" så är konserten slut alldeles för tidigt. Det är så att ute på Djurgården finns en massa fint folk och ambassader. Musiken ska tystna tidigt för eftersom det är tyst här 362 senkvällar om året, så ska det banne mig vara det övriga tre dagar också. Trist…
Nåja, slutintrycket är att konserten låg lite över förra årets, men för tre år sedan var det vasst medan det för fyra år sedan… och så vidare och så vidare.
Lundell utlovar fler somrar…

Innehållsförteckning:
Barnvagnar
Ingen "Lycklig, lycklig"
En ung säkerhetsvakt
Toapapper i öronen

Citat:
"Det går fort när man har det skönt" (Lena)
"Det bisarra decenniet" (Lundell om 90-talet)
"Var är Djurgårdsfärjan" (måste finnas vatten i närheten Tomas)

Jörgen Krüsell : 03-07-18


 
> maila crew@bulldozer.nu