Slayer & Slipknot: The Unholy Alliance
Scandinavium, Göteborg 2004-10-13

Ett turnépaket med Slayer och Slipknot, vilken förträfflig idé!
De hårdaste av de hårda metalkungarna och nio av deras mest spännande diciplar. Det är som upplagt för en brutal metalmulning av högsta klass. Brutal var ordet, idag är jag både hes och stel.

Från spridda håll har det hörts att de som missade förbandet Mastodon verkligen gick miste om något i särklass. Själv var jag av åsikten att hur bra det än är så går det inte att orka med tre brutalspelningar på raken om man inte är i ett välsignat stadie av festivalfylla. Dessutom gnagde misstanken att bandet i fråga skulle visa sig vara tysk powermetal komplett med moppemusch och skinnväst över jeansjacka. Kan ha berott på ryktet som cirkulerade i vänkretsen, görandes gällande att trummisen hette Bränn, med "ä"!

Det må vara hur det vill med det, jag med sällskap kom in på plan, innanför avspärrningen till och med, lagom tilla att Slipknot gick på och körde igång sin hejvilda show. Inte för att jag är någon vidare slipknot-konnäsör, men jag har alltid uppskattat vansinnet och dårhusenergin som kännetecknar både bandets scenshow och deras musik.
Ljudet är helt vansinnigt högt och intensivt och när bastonerna rister i kroppen och hjärtat känner sig tvingat att ligga i takt med slagverkskaskaderna så är jag tacksam för mina öronproppar.
Utan dem skulle jag nog inte mäktat med att uppskattat spelningen.

Det är inte helt lätt, för en oinvigd som jag, att höra skillnaden mellan de tre första låtarna. Ljudbilden är massiv, trots en saknad DJ, och gaspedalen ligger i botten hela tiden. Själva grabbarna i Slipknot ger tokjärnet på scen och de bägge slagverkarna klättrar upp på sina bägge trumställ och kastar sig därifrån med dödsföraktande dykningar.
Det är vild pisk på uppmickade ölfat med basebollträ, det är vansinnestrumvirvlar och det är märkliga ljud, kompat av en sångare som skriker som vore han besatt.
Det är svårt att säga något om det, antingen gillar man det, eller så är det det värsta man hört. Själv stormtrivdes jag.
Visst, rent musikaliskt funkar Slipknot bättre när de vågar variera och låta musiken ha dynamik snarare än dynamit. Men de som stod i publiken för att tokröja lär knappast ha blivit besvikna.

Nu var det inte Slipknot jag hade sett fram mest emot.
Det var jävligt kul att se dem, men för mig fanns bara en headline, Slayer.
Tom Araya med vapendragare intog scen efter en imponerande kort paus då riggen skulle sättas på plats. Öppningslåten "God Hates us All" satte tonen direkt och även om Slayer på fyra man knappast kan förväntas fylla en scen så som åtta maskklädda gimps från Iowa så lyckades de åtminstonde dominera den. Ljussättningen frammanade bilden av en katedralruin bakom trumsetet och över hela fonden stod klottrat budskap som "God Hates us All" och "666".
Tom Araya är kanske inte lika ung och arg som herrarna i Slipknot men om man inte beundrar sättet på vilket han står på scen och vansinnespumpar ut brutalriff på basen allt medan han vrålar ut låttexterna har man en skruv lös.
Det är en bedrift värd bragdguld.

Jag har, Slipknot till trots, inte riktigt kommit igång riktigt utan står fortfarande på ett bekvämt avstånd från scen om småmyser lite ända till "Dead Skin Mask" går igång. Jag har visserligen hört den göras bättre än versionen vi fick i Göteborg, men har man en favoritlåt så har man. Efter det så är det bara att ge efter för infernot och headbanga tills man får huvudvärk.
Problemet med en riktigt ösig slayerspelning är att all analytisk förmåga tvärdör. Jag är så in i bängen säker på att jag hör "Angel of Death" tre gånger att jag blir lite paff när jag inser att de inte spelat den över huvud taget.
Med stor säkerhet kan jag dock spika tre låtar från "Seasons in the Abyss", som är min favoritplatta. Förutom ovannämda "Dead Skin Mask" och titelspåret "Seasons in the Abyss" så bjuds även på "War Ensamble".
Jag klarar också av att minnas att jag headbangade vilt till "Chemical Warfare" och att konserten avslutades med "Reign in Blood"

Allt annat är som i en dimma. Fast på ett bra, adrenalinstint och ursinnesenergiskt sätt.

Innehållsförteckning:
Sjukt mycket röj
Märkliga ljud
"Heretic Anthem"
"Mandatory Suicide"
En hederlig gammal moshpit

Harald Åberg : 04-10-14