[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>>spelat - dataspel - recension - ColdWinter

 

ColdWinter
(PS2)

Så här har vi då en ny "First Person Shooter" till PS2.
Det har inte den spralliga "tecknad film"-känslan hos "Timesplitters 2". Inte heller har den någon biokänsla i stil med den man i alla fall bitvis fick i "Killzone".
Närmaste jämförelsen finns kanske i "XIII", som också har ett lite speciellt slut, men grafiken i "ColdWinter" är lite mer...grafisk.

Screenshot "ColdWinter"
Våldet är obehagligt realistiskt, men spelet är spännande.

Så låt oss då tala om vad det här spelet faktiskt har.
Det har en artonårsgräns, och en välförtjänt sådan. Och det beror inte på att spelet tar upp svåra och komplexa frågor som kräver livsvisdom och eftertanke.
Det här är ett rätt grisigt spel. När man skjuter folk i "Coldwinter" åker ben och huvuden av och lämnar benpipor som sticker fram och blodiga stumpar. Om du inte fick in en fullträff med en granat eller så, för då ligger ibland bara bröstkorgen och magen kvar. Som du sedan kan söka igenom för att hitta grejor du kan använda för att bygga molotovcocktails och annat smått och gott med.

Tillsammans med en väl utförd trasdockefysik gör realismen hos våldet att man ofta tänker: "Men, vad onödigt äckligt det där var då."
Det är inte utan att man funderar över väsentligheten i griseriet.
Särskilt med tanke på att det inte är de som är arton år och äldre som mest gillar extravåld, utan snarare de som är yngre än så.

Hur är det då som spel? Tja, du spelar en tidigare MI-6 agent, tränad av SAS (och då pratar jag inte om flygbolaget).
Vår brittiske vän (vid namn Sterling) har under sitt sista uppdrag blivit avslöjad och han sitter nu i ett kinesisk fängelse och inväntar sin avrättning. Den första delen av spelet blir således rymningen ur fängelset.
Därefter följer en mängd uppdrag där arabiska/nordafrikanska terrorister skall dödas på löpande band, förutom en av banorna som är lite annorlunda. Låter det lite politiskt? Jo, tänk det tyckte jag med. Trist, trist.

Storyn som sådan är däremot en kioskroman av klart godkänt snitt, och mellanfilmerna följer sin funktion, som belöning för avklarad bana, på föredömligt vis. Historien kretsar kring atomkrigsskräck och konspirationer, och för tankarna till Kalla Kriget, med precis rätt spionfilms känsla. En av spelets taglines var "Real spies don't drink martinis", men trots det förekommer en och annan kärvänlig flört med gamle 007.

Ett av de problem de här spelen brukar ha storymässigt är så kallade västgötaklimax, det vill säga: den tuffaste slutbossen dör för lätt och det hela känns alls inte pampigt. Här löser spelet det genom att låta den största dramatiken ske i mellanfilmerna, medan spänningen i spelet mer är av typen "Var är den där helikoptern jag hör?" och "Vart tusan kom han ifrån?".

Några enstaka buggar störde mig, bland annat exploderar inte alltid dina granater/"timed explosives" om du inte "tittar" på dem/mot dem, vilket ju är irriterande när den bästa användningen så klart är att kasta dem runt hörn... Jag upplevde också den första kraschen jag någonsin varit med om på PS2, när bilden plötsligt frös mitt under min linbanefärd.
Detta ihop med några mindre allvarliga grafikbuggar (försvinnande bakgrundshus) sänkte naturligtvis det totala intrycket av spelet något.

Spelvärdet hos det här spelet var förvånansvärt högt, trots mina tidigare tirader! Kan man bara se förbi det glorifierade våldet och hitta något sorts ironiskt rättfärdigande, så är det här ett hyggligt FPS.
Känslan var lite densamma som när man spelade "Quake 2" när det var nytt (ooh, åldersmarkör), och pusseldelen av spelet är också av standardtyp.
Dra i spaken i rum A, så öppnas dörren i rum B. Låter det tråkigt? Alls icke. Man sitter naglad i soffan, och vill inget hellre än att hitta nyckeln som öppnar den där förbaskade dörren. Bonusuppdragen är dock tråkiga och styrningen inte lika smidig som i till exempel "Hit Man".

Förutom enpersonshistorien har du också möjlighet att köra splitscreen mot dina vänner, men har du inte adaptern för det får du nöja dig att spela två spelare, plus eventuella "bottar"/ datormotståndare.
Har du däremot tillgång till nätuppkoppling, kan du spela online, mot upp till sju motståndare. Detta säkert till stor glädje för tretton till femtonåringar landet över.

Innehållsförteckning:
Grafiska lemlästningar
Hård mellanond "hjälte" av brittiskt snitt
Elaka vapenhandlande araber
Prylbyggande, likgenomsökning och snygga vapen
Illuminatiliknande konspiratörer

Spelat på: PS2

Spelfakta:
Förstapersonsskjutare
Utvecklare: Swordfish Studios
Distribution: Vivendi


Wilhelm Hedin : 05-06-13


 
> maila crew@bulldozer.nu