[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>>spelat - datorspel - recension - Medal of Honour: Allied Assault


Medal of Honour: Allied Assault

(PC)

Det har gått trend i andra världskriget senaste året.
Vi har redan återvänt till slottet Wolfenstein för att slåss med tredje rikets mest vansinniga vetenskapsmän och otäckaste ockultister.
Vi har stridit i ett virtuellt Europa i "World War II online" och vi har kommenderat realtidstrupper i "Sudden Strike".
I denna remake av en gammal Playstationklassiker får vi återigen skjuta nazister ur ett förstapersonsperspektiv.

För den som till äventyrs blev lite trött på att skjuta nazirobotar och eldsprutande zombies i "Return to Castle Wolfenstein" så finns ju alltid "Medal of Honour", ett spel som mer påminner om Wolfensteins hyllade flerspelarläge.
Här är fienderna uteslutande onda tyskar, från illasinnade tyska mekaniker, via ohyggliga tyska vetenskapsmän, till tyska infanterister och givetvis slemma SS-män.
Spelaren får utrusta sig med realistiska och tidstypiska vapen och ta del av scenarion som landsättningen i Normandie och infiltrationen av hemliga tyska u-båtslabb i Norge. För den som tröttnar på att skjuta planlöst irrande obeväpnade tyska vetenskapsmän och deras jobbiga schäfrar finns givetvis ett flerspelarläge som bjuder på diverse små franska och tyska städer eller varför inte en blodig tvekamp i Stalingrads ruiner?

Spelet börjar med att du, som löjtnant Mike Powell, sitter i en stulen lastbil tillsammans med andra amerikanska soldater någonstans i nordafrika.
Uppdraget är att befria en tillfångatagen brittisk agent som sitter inne med viktig information angående den förestående landstigningen.
Lastbilen stannar i en vägspärr.
Alla nerver är på helspänn, spärrvakten ber att få kontrollera pappren.
Efter en kort stund smäller ett skott av, ni är avslöjade och nu är det inte längre frågan om något smygande. Dra på för fullt med gevären smällande.


Större delen av singelspelarkampanjen är uppbyggd runt scriptade sekvenser där du agerar tillsammans med dina vapenbröder. På vissa förutbestämda platser skall de dock dö och inget du gör kan hindra det, ett faktum som känns en smula begränsande.
Ett ställe där scriptningen inte gör så mycket är landstigningen i Normandie.
Hela scenen är väldigt tät och som spelare sitter man som på nålar när man i skydd av stridsvangnshinder försöker avancera upp mot försvarslinjen med maskingevärseld smattrande i marken omkring en medan kamraterna omkring en dör som flugor.

Grafik:
"Medal of Honour" är väldigt tilltalande grafiskt sett, kanske inte lika fantastiskt som Wolfenstein men väl nog för att höja sig över mängden och visa var skåpet skall stå för alla andra spel i genren. Efter att ha sett "Medal of Honour" kommer man inte längre att nöja sig med spel som "Command & Conquer Renegade". De flesta av modellerna är mycket bra även om de tenderar till att upprepa sig, ett par varierande huvuden hade satt piff på spelet.

Ljud:
Ljudet är helt klart ett av spelets stora höjdpunkter.
Vapenljuden låter realistiska och musiken är emellanåt väldigt suggestiv.
Rösterna till karaktärer man möter är gjorda med stor omsorg och emellanåt talar tyskarna till och med tyska.

Flerspelarläge:
Precis som i "Return to Castle Wolfenstein" så är det flerspelarläget som kommer att ge det här spelet dess livslängd. När du har dragit igenom kampanjen så kan du alltid återvända till att spela strider över nätverk och via Internet.
Man har också lärt sig att enbart deathmatch kan göra vilket flerspelarläge som helst genomtråkigt och lagt in flera olika spelsätt, som till exempel uppdragsbaserat och lagbaserat.

Invändningar:
Givetvis finns det invändningar att komma med vad gäller "Medal of Honour".
Dels de rent moraliska aspekterna på att skjuta allt som rör sig.
Visst, de är slemma tyskar men jag kan inte känna mig helt till freds med att skjuta på mekaniker och folk i vita rockar, må så vara att de är vansinniga vetenskapsmän. Det känns någonstans som om att om jag vore mekaniker åt en ondskefull förbrytarregim så skulle jag bara springa och gömma mig när det kom en kille och började skjuta alla soldater.

Sen har vi det här med krypskyttegeväret. "Medal of Honour" har nog världshistoriens stadigaste krypskyttegevär. Efter att ha vant mig vid att behöva vänta lite på att svajningarna skall stabilisera sig när jag försöker dra iväg en kula i huvudet på någon slem nazist i Wolfenstein så dödar det här blickstilla kikarsiktet effektivt inte bara nazisten utan även stämningen i spelet.

AI:n som ofta är väldigt bra lider av ett par riktigt irriterande felbedömningar.
När man har svalt all eventuell moralisk betänklighet och skall till att meja ner de nazistiska vetenskapsmännen med sin k-pist så irrar de omkring som yra höns inne i rummet och försöker skjuta ner mig med sina mesiga Lugers.
Om en kille med k-pist kommer in i ett rum där jag befinner mig så spinger jag ut genom dörren. Att ingen överhuvud taget reagerar på att det skjuts automateld inne i det topphemliga labbet visar för övrigt varför det tredje riket förlorade kriget, de var helt enkelt för korkade.

Jag måste erkänna att jag gärna skulle se ett spel där smygaruppdragen faktiskt innebar att man måste smyga som det nu är så är det bara att se till så du är utom synhåll och sedan langa av en raket med din panzerfaust.

Spelat på:
AMD Athlon 1,2 Ghz, 384Mb Ram, 64Mb GeForce 2 Grafikkort, Windows XP

Minimikrav:
PII 450 Mhz, 128Mb ram, 16Mb Direct X 8.0 kompatibelt grafikkort

Innehållsförteckning:
Nazister
Hundar
Motståndskvinnor
Spänning
Skottlossning

Harald Åberg : 02-04-01


 
> maila crew@bulldozer.nu