[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>>spelat - datorspel - recension - Rim: Battle Planets


Rim: Battle Planets

(PC)

Jag förväntade mig inte mycket av en så liten och oomtalad titel i strategi-genren.
Men jag fick desto mer, framför allt av spelkänsla, men också mer story och mer explosioner.
Explosioner är kul. Explosioner med rätt ljud, kan fälla eller fria ett helt spel. Rim kommer ut ur rättssalen med rykande kanoner och nämndemännen på sin sida.

Screenshot "Rim:Battleplanet"
" 'a bubblarej. "
©Ravensburger Interactive

Om du gillar RTS:spel som Red Alert och Warcraft/Starcraft, så är det alls inte säkert att du tycker om det här. Jag gillade samtliga ovan nämnda spel och jag tycker att det här är ett lysande litet spel.
Varför är det inte en självklarhet att den som gillar RTS, även gillar det här?
Tja, det här är inte ett RealTidsStrategi-spel, det är snudd på omgångsbaserat.
Snudd på? Ja, först har du en rörelsefas då du flyttar alla dina små högteknologiska tanks, därpå en skottfas när du ger eldgivningsorder åt dem, sedan visas skottlossningen upp i en filmsnutt av stridsomgången sedd snett uppifrån.

Det låter ju helt omgångsbaserat, säger kanske du.
Nja, både du och fienden har sin rörelsefas samtidigt.
Detta gör att det verkligen kan löna sig att ha lite "is i magen" och vänta ut fiendens förflyttning, så att du kan flytta dig utom skotthåll samtidigt som du ser till att få skurkarna inom skotthåll för dina trupper!
Omvänt så kan det så klart ibland vara bra att flytta först, t ex för att hålla fienden på avstånd medan du bombarderar honom med ditt artilleri.

Fienden är de onda Nurgs och de ännu ondare Maysa, två utomjordiska raser i en givetvis ohelig allians, inställda på universell dominans och förintandet av alla andra, framförallt oss människor, eller Rey som vi heter i spelet.
Rey har en bräcklig allians och ett rykande färskt fredsfördrag med Slakz, en insektoid ras vars enheter du också får tillgång till i spelet, när stjärnkryssaren du arbetar på nås av en nödsignal från en planet i en närbelägen del av rymden.

Som Rey har du tillgång till små lätta rekognoseringsfordon, tanks av olika sorter och artilleri, medan Slakz största fördel är deras enheter med långräckvidd och förmågan att "teleportera" skada till fiendeenheter utom räckhåll.
Strategin ligger i det här spelet på att vara vaken i striden och hela tiden ha koll på vem som står var och vilka enheter som är inom skotthåll.
Det finns nästan inga "resurser" som måste samlas in, så att man kan bygga upp en armada av tanks och invadera fiendebyn, ett annars vanligt koncept inom genren.

Den "resurs" som trots allt finns är så kallad 'service level' som finns att plocka upp på vissa banor och som kan användas till att förbättra en eller två av dina enheter (oftast räcker det inte till mer än så).

Spelets största styrka är dock storyn, där du porträtterar en av besättningsmedlemmarna på rymdskeppet Solarius, närmare bestämt den härdade militärveteranen Adamski.
Solarius uppdrag är att finna ytterligare spår efter the Old Ones, en oförklarligt utdöd ras vars efterlämnade teknologi lagt grunden till Reys hela rymdprogram.

Screenshot "Rim:Battleplanet"
"Men vad faen, det är ju vinter! Alla myror ska väl för f-n gå i ide eller nåt sånt?"
©Ravensburger Interactive


Grafik:

"Rim: Battle Planets", är inte nyskapande på grafiksidan.
Bilderna är funktionella och skapar den stämning de eftersträvar.
Det finns tre vinklar på kameran som betraktar krigsskådeplatsen och en bekväm roterbar kamera, som börjar bli standard i alla spel efter vad det verkar.
Jag har lite svårt att förstå vem som skulle välja att spela med kameran i marknivå, då det blir svårt att få överblick, men alltid finns det väl någon.
Annars är det enkla, klara bilder och man slipper onödigt gytter.

Ljud:
Som jag sade förut, så är ljudet bra, fler skådespelare åt datorspelen säger jag. Jag föredrar inspelade röster framför långa textsjok man ändå inte orkar läsa. Explosionerna är en annan smärre höjdare, verkligen rätt ljud på rätt plats.
Andra trevligheter är översättningsmojen, som ibland inte fungerar som den ska, ljudet av Slakz som pratar sitt jiddriga myrspråk och den lilla finessen med olika motor/"däck"-ljuden från de olika fordonen.
Enkelt, funktionellt, bra.

Flerspelarläge:
Det finns tyvärr bara fyra kartor till flerspelarläget och det är synd, men det lär väl snart åtgärdas med officiella expansioner och hemsnickrade hemladdningsbara diton.
I flerspelarläget är rörelsefasen och skottfasen tidsbegränsade, i motsats till enspelarkampanjen där man kan fundera till domedagen.
Så det där med "is i magen" jag nämnde tidigare, gäller i dubbel mening här, när man måste balansera sin önskan att vänta ut och/eller utmanövrera motståndaren med att faktiskt hinna flytta sina enheter överhuvudtaget...

Allt som allt:
Ett genomhygglo till spel från Trinode, med en story som gör att man bryr sig om utgången av varje strid.
Ska Slakz kunna hålla stånd mot Maysa tills Solarius anländer med förstärkningar? Vad betyder den mystiska artefaktens blåa sken i närheten av vissa planeter?
Vad går uppdraget egentligen ut på och vad är det företagets knähund är ute efter när han sätter besättningens liv på spel?

Dessutom ett trevligt alternativt sätt att spränga sina vänner bitar, utan att behöva hetsa fullt så mycket (som i vissa RTS) för att i slutändan ändå förlora när fyratusen pansarfordon skjuter sönder din bas...

Spelat på:
Intel Pentium 1,7 Ghz, 256Mb Ram, GeForce 2 GTS Grafikkort, Windows XP

Minimikrav:
Intel Pentium 300 Mhz, 64 Mb Ram, 3D Grafikkort, 400 Mb ledigt,Windows 95, DirectX 8

Innehållsförteckning:
Världsrymden
Tuffa pansarvagnar
Klassisk 'science fiction'-känsla
Mystiska artefakter
Hyperrymdsanomalier (en i alla fall)
Äckliga insekter ("som man får slå ihjäl, för dom är onda")
Trevliga insekter ("våra kommunistiska vänner i världsrymden")
Tuffa tjejroller
En hård rymdkapten av det gamla virket

Wilhelm Hedin : 02-07-14


 
> maila crew@bulldozer.nu