[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>>spelat - datorspel - recension - Return to Castel Wolfenstein

Return to Castle Wolfenstein
(PC)

Han är tillbaka, killen i fängelsehålan som äter tyska soldater till frukost
och använde deras bajonetter som tandpetare.
Killen som letar gömda skatter bakom naziflaggor och Hitlerporträtt. Minns ni vad han heter?
Det gör inte jag heller, men det är givetvis godingen i Wolfenstein jag talar om.

Han är tillbaka i samma håla, men utan vapen och med tortyren väntande.
Mäktig undercoverspecialagent som han är övermannar han vakten och snor pickadollen.
Allt det här och lite till hör till en mysko story som jag snart återkommer till.

Atmosfären och grafiken i spelet är trevlig, scener ur bland annat "Örnnästet" spelar upp sig någonstans i bakhuvudet (säga vad man vill om filmen, men de miljöerna verkar definitivt ha påverkat banmakarna).
Inte långt från start har man plockat på sig universalverktygen (kniven, pickadollen och stürmgewehr) och skickar underhuggare till die Friedhofen på löpande band. Allt är gott mos och bara bra.
Kulorna viner runt huvudet, granater bakom gathörn och gott knarr i snön. Närmar mig en kyrkogård och nu är det dags att återkomma till storyn.

Ur spelet "Return to castle Wolfenstein"

En specialsektion i den tyska armén letar efter något över(under)jordiskt som på något vis skall hjälpa dem att ta över världen och förslava alla andra.
Det känns väl okej så länge jag inte behöver jaga svärdviftande skelett, återuppståndna lik som kastar lila andar på mig och andra fula ondingar, tänker jag. Helt okej, så länge spelmakarna håller sig till levande fotfolk eller andra verkliga saker.

Tillbaks till kyrkogården.
Jag möter levande döda som kastar lila andar på mig och skelettriddare från underjorden.
Jag är ledsen, men där slutade jag.
Jag kämpade modigt med mina vapen, fintade riddarna och dödade de odöda, men jag klarar inte av det.
Sista hindret jag mötte innan jag gav upp var en eldsprutande zombie.
Den som velat gå längre kan väl skriva recension av resten av spelet, för jag kommer inte att göra det.
Är jag en undercoverspecialagent som slåss för livet bakom fiendens linjer i välgjorda miljöer kommer jag INTE att döda några eldsprutande zombies - glöm det.

Om spelet håller samma kvalitét som det gjorde innan man hamnade i underjorden och mötte gamla döingar även efter några banor (jag antar att man kommer upp på marken igen någon gång) och/eller ifall man gillar sådant så är det ett kanonlir. Hade man bytt ut ondingarna i underjorden mot vanliga, hederliga fotsoldater hade jag, med glädje, fortsatt och gett högre betyg.

Min räddning är nätverksbanorna. Justa miljöer, bra uppdrag och bra banor.
Lagspel och taktik och inte ett monster i sikte.
Helt klart bör man vara runt sex spelare eller fler för att det skall vara riktigt kul. Lite fler banor hade som vanligt inte heller skadat.

Innehållsförteckning:
Stürmgewehr
Stämningsfulla miljöer
Zombies som kastar lila andar på en
Räddande nätverksspel
Överraskande effekter som fyller ut atmosfären

(Huvudpersonen i spelet heter William Blazkowicz enlig manualen, Reds anmärkning)


Tor Hammar : 02-01-11


 
> maila crew@bulldozer.nu